Fucked Up Life

• Kapitel 27 •

Evelyns perspektiv

 Austin är här. Han hittade oss. Fan. Vad ska vi göra nu? Egentligen, hur dumma kan man vara? Trodde vi på riktigt att han inte skulle hitta oss. Världens näst största gäng, efter Aidens då. Ganska så idiotiskt om du frågar mig.

- Fuck, call the other guys quick, we can't stand Austin's gang without them. Säger Aiden och Keith nickar och försvinner ut i korridoren igen. Aiden vänder sig mot mig. Han räcker ut en hand och jag tar tag den och häver mig upp från sängen och fixar till mina kläder som hamnat på sniskan. Nu var det bråttom. Man här krasch av olika slag. Skott hit och dit. Jag ber till Gud att det var någon i Austins gäng, helst han också.

- What are we going to do Aiden? Säger jag när han stressat, som han alltid gör, drar sina händer genom hans mörka hår.

- We're not doing anything, you'll hide and I'll go and kill Austin. Säger han och betonar "vi". Jag blir genast sur. Vad fan ska jag gå och gömma mig för? Medan de kämpar för sina liv? Aldrig i livet. Vi har inte tid för det här.

- No I'm not, I'm not going to hide when you guys are killing everyone and risking your own fucking life at the same time. Säger jag bestämt och Aiden skakar på huvudet och tar tag i mina axlar.

- Yes you will and Ev, we don't have time for this. For once, pleace do as I say. Säger han och jag suckar och nickar. Han ler försiktigt och kyssen mig sedan mjukt på läpparna. Innan han lämnar mig i rummet själv.

Jag kommer på mig att bara stå där och inte göra något, när jag i själva verket borde fixa ett riktigt bra gömställe. Så jag sätter fart ut från rummet och kollar åt sidorna. Springer åt det motsatta hållet från skottlossningen, no shit sherlock. Sedan vidare i korridoren, där jag inte lyckats varit förut. Det känns som när man var liten och lekte kurragömma med sina vänner och familj. Då man var tvungen att skynda sig för ens lilla kusin räknade till hundra på bara några sekunder. Det handlade om liv och döden nästan, att inte bli hittad först och ha det bästa gömstället. Nästan samma sak nu, men nu är det verkligen på blodigt allvar. Och på liv och död.

Jag springer in i ett rum som jag inte varit i förut. Ett stort rum som liknar de andra sovrummen i huset. Antagligen en av killarnas rum då kläder ligger på golvet tillsammans med några väskor. Undra vems?

Jag kollar mig runt i rummet och ser ytterligare en dörr och öppnar den snabbt men dock så ljudlöst som jag kan. Dörren leder in till en garderob, med få kläder i. Antagligen för att allt ligger ut i rummet på golvet istället.

Men jag gömmer mig där i alla fall för det finns inte så mycket annat att välja på just nu. Springer jag ut i korridoren igen riskerar jag att någon kan hitta mig. Och det vore ju inte speciellt trevligt.

Där sitter jag ett tag också, jag vet inte hur länge då jag glömde mobilen i rummet jag var vaknade i. Så jag bara sitter där, tyst som en liten mus och lyssnar på skriken, skotten och ljudet av glas som går sönder. Som om de håller på att riva hela huset. Jag vågar knappt andas, rädd för att någon ska hitta mig, och den någon är Austin. Han är ingen man vill träffa på, särskilt inte jag. Då det antagligen är mig han är ute efter. Och Jason såklart. Undra om de tagit honom, eller dödat honom än. Båda alternativen är hemska.

Ni kanske tänker, hur kan du lita på honom? Var han inte för några dagar sen med i Austins gäng? Jo, det var han men han var ändå den personen som fick mig därifrån också. Och jag vill tro att han talar sanning när han säger att han är på vår sida nu och inte vill tillbaka till Austin. Men vem vet? Människor är hemska och även fast de hävdar saker betyder inte det att det ens finns en gnutta sanning i det, så för att sammanfatta. Jag litar inte på honom. Lite men inte fullt, absolut inte fullt.