Fucked Up Life

• Kapitel 35 •

Aidens perspektiv

Bilen rullar in på uppfarten och vi alla kliver ut ur bilen. Jag skyndar mig till andra sidan för att möta upp Ev och Cass och hjälper dem upp till ytterdörren, jag vinklar huvudet en aning och kollar på Matt som fått hjälp av några i gänget att ta hand om Austin. Just nu är det lugnt, jag vet inte om det är lugnt för att det är över eller om det är lugnt för att det är "lugnet före stormen" så att säga. Men jag är glad, det är en sak som är säker,  vi klarade oss ut ännu ett ganska så omöjligt scenario. Heja oss... eller nått...

Så vad nu? Vi har Austin, den person som varit mest delaktig till att göra mitt liv till ett helvete, den människan som jag avskytt mest förutom mig själv och den vidriga varelser som skadat så många jag älskar. Nu har jag honom, för mig själv, vad ska jag göra? Ska jag döda honom? Tortera honom? Kul tanke... får suga på den karamellen lite. Först och främst måste han till källaren.

- Go inside love, I'll be there in a minute. Säger jag och pussar Ev på pannan, hon nickar ler lite försiktigt och stödjer upp Cass medan de försvinner in i huset. Jag drar en lång suck innan jag försvinner runt hörnet ner till källaren där grabbarna håller på att kånka ner Austin. Jag njuter att se honom såhär... skör. Vi sätter honom i en stol i en av våra celler nere i källaren. Matt kastar en hink med vatten på honom och han ger ifrån sig ett smärtfyllt stön.

- Wake up sunshine! Utbrister jag och ställer mig framför honom. Han öppnar sakta ögonen och kollar på mig med hat i blicken. Jag går runt honom och sätter ner mina händer hårt på hans axlar så han får riktigt ont innan jag fortsätter. So Austin what are we going to do with you? You see, because it's so many options, very tempting options... Should I torture you for some days before I kill you? Just kill you right now or should I let you go and let your miserable life be bad enough torture? Hm tough call. Säger jag och trummar med fingrarna på hans axel. Det är skönt att för en gångs skull faktiskt ha makt, det var längesedan nu och jag har känt hur mycket jag saknat det. Jag kollar upp mot Matt som står i en del av rummet vi befinner oss i, han flinar mot mig och jag nickar mot honom. Jag och Matt är som tvillingar som känner av den andres känslor och vad den andra tänker. Det räcker oftast med en blick från någon och den andra vet precis vad man menar. I detta fallet är det så, han går fram till ett bord som står i mitten av rummet, intill Austin. Från bordet tar han en liten kniv och går fram och ger den till mig. Jag kastar upp den i luften så den snurrar och kandar sedan säkert i min hand. Jag går runt så jag står mitt framför Austin och han rullar på ögonen, vilket gör att jag tar kniven och trycker den mot hans kind så det sakta börjar sippra ut blod från hand kind samtidigt som jag håller ett starkt grepp i hans hår. Han kollar på mig och jag börjar flina.

- Does it hurt, huh? Viskar jag åt honom och han vägrar säga något. Vilket gör det bara ännu roligare.

Evelyn's perspektiv

Jag hjälper Cass in i vårt lilla sjukrum där vår alldeles egna doktor väntar på oss, antar att hon visste att åtminstone någon skulle komma hem skadad. Hon lägger sig på båren med en ansträngd min och jag känner hur det här bara är mitt fel. Mitt fel att hon sitter i den sits hon sitter i just nu. vår doktor börjar undersöka henne och jag går ut från rummet för att ge henne lite space. Jag styr mina steg mot mitt och Aidens rum för att sätta på mig rena kläder, ett par svarta jeans och en långärmad vinröd sweatshirt. Efter det går jag ned mot källaren där jag börjar höra svaga skrik och smärtsamma stönanden från något jag tror är från Austin. Jag vet att Aiden antagligen inte vill ha mig här precis just nu men jag måste få gotta mig lite att den person som förstört hela mitt liv, eller rättare sagt vårt liv, faktiskt får lida själv. Jag följer de rätt obehagliga skriken ner den långa korridoren där för varje meter jag går tänds en ny lampa i taket som lyser upp den gråa och rätt så skrämmande och skräckfilms aktiga korridoren med massor av stängda betongdörrar. Jag går nästan ända in i källaren innan jag kommer fram till rummet dom är i, något jag tror var strategist gjort av Aiden eftersom han vet att jag hatar källaren och skulle nog, i vanliga fall, skitit i att gå ända in. Jag ställer mig i dörröppningen och en ganska så blodig och hemsk vy möter mina ögon och jag ryggar tillbaka en aning. Austin sitter på en stol i mitten med skärsår över hans kropp medan Aidens står bredvid med en kniv i handen som är alldeles blodig. I hela rummet finns det fler medlemmar i vårt gäng. Matt är den som ser mig först och börjar direkt gå mot mig. Han tar mig med ut i korridoren en bit bort från rummet.