Fucked Up Life

• Kapitel 11 •

(Jason där uppe, för er som glömt bort den där lilla snyggingen så var det den "snälla" i Austins gäng i förra boken:*  Puss)

Evelyns perspektiv

Smärtan ryser genom hela min kropp. Vad hände? Det piper i öronen och min syn är för suddig för att kunna se något med.

Jag sträcker ut handen framför mina ögon i hopp om att jag ska kunna se den. Såklart är den suddig men efter ett tag vänjer sig ögonen och jag kan urskilja konturerna en aning iallafall. Jag kollar på sidan och möts av en hemsk syn. Limmon vi hade åkt i ligger upp och ner med rutorna krossade. Jag försöker koncentrera mig för att kunna se om någon fortfarande är inuti den, om Aiden fortfarande är inuti den. Men allt blir svart.

Sekunder efter kommer sekunden tillbaks men jag känner dock hur jag lyfts upp och släpas bort, allt blir svart.

All min ork är borta och när synen kommer tillbaka igen ser jag hur en blodig Aiden kollar mot mig, liggandes på marken, och de starka armarna om mig släpar mig längre bort från honom. Allt blir svart.

Långt ifrån kan jag höra hans skrik. Men jag har ingen ork till att göra något, min kropp är avstängd.

Jag kollar upp mot personen som drar mig nu när blicken är klarare. Jason...
Allt blir svart.

Aidens perspektiv

(Några minuter tidigare)

Vad fan var det som hände? Körde någon in i oss med flit? Såklart dom gjorde. Jag försöker kravla mig upp men krafterna är så gott som slut. Jag kollar mot min bultande ben och ser ett stort sår på det. Jag biter mig i läppen och tar ett djupt andetag. Jag kollar runt om mig ser ingen förutom Franklin, blodig. Och livlös. Så sorgligt, jag gillade honom verkligen. Men någon gång skulle det förr eller senare komma. Nu blev det dock på ett väldigt smärtsamt och inte så trevligt sätt.

Jag vänder huvudet bort från Franklin och hoppas att få se Evelyn men jag hittar henne inte, va fan? Hon var ju precis bredvid mig. I luften, svingandes med massor av blod på sig men hon var vid mig! Jag kan inte förlora henne nu! Vart är hon? Jag kravlar mig bort från limmon och ser henne tillslut. Jag andas ut, tills jag ser att hon dras bort av någon. En blond lång kille. Är det sant? Han dog ju för ett år sedan! Antagligen inte eftersom jag ser honom... Jason Raw, som var i samma gäng som Austin och som jag trodde att jag hade dödat för länge sedan men det verkade inte stämma. Den lilla bitchen. Tror han att han kommer undan med min tjej? Det kan han ju fet glömma.

Med all kraft jag har försöker jag ställa mig upp men får inget resultat. Mitt ben är för skadat och allt bara snurrar, antagligen har jag fått en hjärnskakning tack vare den hårda landningen.

Jag kan knappt föreställa mig hur illa skadad Evelyn är om jag mår såhär. Hon gör inte ens något, hon bara låter honom släpa henne bort från mig. Jag tar i och skriker allt var jag har och hon kollar på mig med en trött blick som om hon knappt är med i matchen.

Jag möter de äckliga ögonen tillhörande Jason som flinar mot mig och jag suckar och skriker allt vad jag har igen. Men ger upp när dom försvinner ur mitt synfält. Hon är borta. Evelyn är borta och i händerna på det där snusket.

Jag känner i mina fickor och lyckas hitta min mobil, helt sönderspräckt av smällen. Förhoppningsvis så funkar den ändå. Jag håller in knappen och den lyser upp och jag hurrar för mig själv. Vem ska jag ringa? Ja, troligen någon från gänget.

Jag bestämmer mig för att ringa Keith, och ja han lever. Han blev aldrig dödad i fighten för ett år sen. Inte heller Ryan. Dock har jag fått ett par till medlemmar i mitt gäng. Några som kommer härifrån och några som följt med från England.

Efter några minuter kommer Keith med n av våra splitternya bilar och parkerar någon meter framför mig. Han kliver ut tillsammans med både Matt och Ryan och dom går fram till mig och hjälper mig upp på benen.

- What happen? Frågar Keith och jag sätter mig i bilen med ett stön av smärta. Jag kollar ut genom bilrutan och suckar.

- Jason happened. Mumlar jag ut bittert och spänner mig av smärtan som pulserar från mitt ben.

- Jason? Raw? But how is that possible? Frågar Ryan och jag tycker på axlarna.

- Guess that it's not only me who's waking up from the dead. Säger jag och skrattar humorlöst efter.

And where's Ev? Säger Matt surt och argt mot mig. Alltså det är inte läge att reta upp mig nu, särskilt inte han. Jag vet att det var min uppgift att hålla henne säker, men det här var inte direkt planerat. Så kan han inte ta och lugna ner sig för fan?

- With Jason, dumbass. Muttrar jag och tar en klunk av vattnet jag fått av Keith. Jag hör en smäll från baksätet och en hög suck.

- You were supposed to keep her safe! Skriker han åt mig och jag känner hur ilskan stiger.

- I know, and don't fucking yell at me! I'm still you boss Matt! I couldn't do anything so shut the fuck up for god's sake. Skriker jag tillbaka men säger sista meningen tystare. Matt bara suckar men säger inget mer. Tur för han, annars tror jag att jag skulle slott in hans skalle här och nu.

Jag lutar huvudet mot bilrutan och stänger mina ögon och tar ett djupt andetag. Det är inte rätt tid att bråka med medlemmar när Evelyn är borta. Nu måste hennes säkerhet prioriteras mest av allt. Och jag måste tänka, mer än vanligt. Man vet aldrig vad dom dör kan göra och det kanske till och med finns en chans att han lever. Den värsta av dom alla.

Evelyns perspektiv

(Fem timmar senare)

Sakta öppnar jag ögonen och skriker till av smärta i hela min kropp. Jag måste ha något sår eller något. Jag tar kraft och sätter mig upp på den extremt osköna soffan eller säng, vad det nu är jag ligger på.

- So you're awake. Säger en mörk röst i hörnet av rummet. Min blick åker dit och jag rycker till av att se honom.

- Jason. Mumlar jag hest och fuktar mina läppar som är fulla av sprickor.

- Hello Evelyn. I've missed you so much. Säger han och jag hatar att jag verkligen kan se att han menar det. Och det äcklar mig. Även fast Jason hjälpte mig och gjorde att tiden hos Austin inte blev så hemsk som jag trodde att den skulle bli så var han eller är med i hans gäng. Om nu Austin lever över huvudtaget.

Jason suckar och går mot en dörr och knackar på den innan han går och sätter sig igen. Jag kollar konstigt på honom och han ler snett.

- There's someone who wants to see you darling. Mumlar han och några minuter efter öppnas dörren och där kommer han. Fan jag hoppades att han skulle vara död. Men nej, där står han i egen hög person.

- Hello Austin.

------------

Hej på er. Jag har killproblem hörni, jag vill vara gräva ner mig. Vill ni hjälpa mig? Hoppas ni gillade kapitlet så ses vi! Puss och kram E<3