Leendet på hennes läppar

Kapitel 10

(Om du gillade det här kapitlet, får du gärna ge den röstning så vet jag. Eller till och med en kommentar, det är mer personligt.)

Efter Herr Larssons långa genomgång, som inte sa mig något, återstod en halvtimme kvar på lektionen. En halv plågsam timme som bara skulle gå ut på att jag var distraherad och mitt fokus var någon helt annanstans. För det var exakt vad jag hade varit under hans genomgång.

Självklart räknade inte Sam i sin mattebok som jag och resten av klassen gjorde. I ögonvrån märkte jag att hans ögon låg på mig. Och bara det gjorde mig ännu mer distraherad och koncentrationsförmågan var borta helt.

Tillslut räckte jag upp handen så Herr Larsson kunde hjälpa mig med första uppgiften och förhoppningsvis piska på min matte hjärna.

Herr Larsson vände upp blicken och utan att säga något. Jag tog förgivet att han kanske inte såg mig så jag sträckte handen ännu längre upp.

"Har du diskuterat frågan med din bänk partner?" jag drog snabbt ner min hand och skakade skamset på huvudet. Jag är så van att sitta själv nu för tiden så jag brukar få hjälp av läraren med det samma.

Jag vände mig stelt om och mötte med det samma Sams tindrande ögon. Jag blev genast generad.

"Jo, jag undrar om du har gjort uppgift 332?" han log och kollade ner i blocket. Jag följde hans blick ner i hans tomma block.

"Jag antar att du inte gjort den" mumlade jag tyst för mig själv och kollade ner i mitt fyllda block till skillnad från hans tomma.

"Vad säger du om att..." Han satte ner armbågarna i bordet och flätade ihop händerna och lutade sig sedan tätt intill mig. "vi löser uppgiften tillsammans?" Jag svalde och nickade nervöst på huvudet. Har jag något annat val? Jag har aldrig haft svårt att prata eller ta hjälp av andra personer förut. Varför har jag det med honom? Han är som vilken människa som helst. Dock den första som fått mitt hjärta att dunka snabbare bara av att han närmar sig mig. Vad gör människan med mig?

***

Resten av lektionen fortsatte i samma spända laddning tills klockan äntligen slog 12 och det var dags för lunch. Väl inne i matsalen lastade jag på med hälften grönsaker och andra halvan av tallriken med dagens måltid, vilket var köttfärssås och spagetti.

"Det ser supergott ut Anita, din köttfärssås är alltid den bästa" Ett brett leendet spred sig på Anitas ansikte.

"Åh vad glad jag blir Hope, du uppskattar det minsta lilla." jag log och tog sedan min bricka för att hitta ett bord. Med inriktade steg gick jag mot det tomma bordet i hörnet av matsalen.

"Hope" Jag tappade fokus för en kort sekund för att lite snabbt vända bak huvudet för att se vem som ropat mitt namn. Det dröjde inte länge innan jag smällde in i någon framför mig.

Jag vände genast tillbaka huvudet för att se vad jag har orsakat för olycka och märkte att hela min matbricka låg över tjejens bröst framför mig. Olyckligtvis var det samma tjej som råkade ta mitt bord i förra veckan.

Ett skrikande ljud lämnade hennes läppar vilket fick mig och resten av hela matsalen att täcka öronen med händerna. Paniken inom mig spred sig och jag blev genast allt mer stressad. När hennes entoniga skrik gått över till stora upprepade andetag var det det enda man kunde höra. Hela matsalen var tyst och allas fokus låg på oss.