Leendet på hennes läppar

Kapitel 84

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

"Hope?" Jag drog upp blicken när mitt namn ropades ut inne på det lilla caféet. Denna lördagsmorgon hade jag och Einar unnat oss för att äta frukost ute. Det var inte alls ofta vi gjorde det men vi firar fortfarande att jag hade vårdnaden över Einar.

Sebastians mamma kom gåendes med en rykande kafé kopp emot vårt runda bord i hörnet av caféet.

Jag log mot henne, överväldigad att hon kände igen mig. "Hej."

"Är allt bra?" Jag nickade ivrigt. Idag kunde jag inte må bättre. Vi var inne i maj månad och väder var kanon ute. Solen sken, blommor kom fram och träden började se levande ut igen.

"Det är bara bra. Hur är det själv?" En sak jag la märke till var att hon varken hade blåmärken eller sår i ansiktet. Kanske hade Sebastian pappa lämnat dem för gott. Jag kunde bara hoppas på det, ingen borde behöva gå igenom det hon har gjort.

"Det är fint med mig, jag fick höra om det goda nyheterna om din lillebror." Jag kollade ner på Einar som var upptagen med att rita i sin färg bok som han hade med sig.

Undra om det var Sebastian som nämnt det? Eller kunde det vara Sam? Hur var deras relation idag förresten? Undra ifall hon visste att Sam och Fredrik var på god fot igen.

"Jo det var den bästa nyheten jag fått i hela mitt liv tror jag."

"Det förstår jag. Är det okej om jag sätter mig ner en stund?"

Jag nickade ivrigt och lyfte bort min väska från den lediga stolen. Einar var ändå så fokuserad på sitt målande och det var kul att få prata med en kvinna i min mammas ålder. Fastän vi inte kände varandra så bra kändes det normalt att ha en relation med Maria eftersom att hon har betytt så mycket för Sam.

"Hur är allt med dig? Du vet—" jag försökte få fram att jag syftade på Sebastians pappa.

Hon log värmande. "Det är bättre. Jag tog mod till mig att anmäla honom." Jag blev en aning chockad och la min hand över hennes.

"Vad glad jag blir att det är bättre"

"Tack Hope." Hon tog en klunk från sitt kaffe. "Sebastian har varit en dröm. Alltid funnit där för att skydda mig fastän det inte är rätt. Men hur som helst borde det vara över nu. Jag är så stolt över honom." Jag log. Sebastian var en fin kille, man behöver bara lära känna honom på insidan.

Hon lutade sig fram och viskade. "Jag tror han har flickvän." Jag satte nästan kaffet i halsen när orden lämnade hennes mun. Jag ursäktade mig och hostade lite lätt. Maria skrattade åt min reaktion.

Sedan när hade Sebastian skaffat flickvän? Är hon verkligen säker på det. Det kan lika gärna vara ett one night stand som hon misstagit.

"Jag är lika förvånad med. Jamena jag vet hur min son håller på, går från tjej till en annan. Men denna gång tror jag det är något seriöst. Han har varit med samma tjej ett tag nu. Vad var det hon hette. Natalie? Nelly. Nej" vem det var hon syftade på slog mig samtidigt som hon sa det. "Nicole" vid det här laget gapade jag stort. Det kan inte vara sant. Är Sebastian och Nicole ihop?

"Wow" var det enda jag fick ur mig. Jag blev väldigt förvånad men något sa mig innerst inne att jag hade det på känn. Ända sedan Nicole kom in i vår kompiskrets har Sebastian varit som en kär hundvalp runt henne. Alla snuskiga skämt han lämnat i hennes närhet, alla gånger han flörtat med henne eller försökt få henne i säng. Något gjorde mig glad över att veta att de hade varandra. Dem båda har varit med om diverse saker och det enda de kanske behöver är en partner man kan lita på och älska.