Leendet på hennes läppar

Kapitel 15

(Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

"Vem är Mia?" frågade mamma nyfiket när jag kom ut ur badrummet efter mitt toabesök.

Jag kollade ner på min upplysta telefon som låg i hennes högra hand.

Klockan var runt 20.00 och familjen hade samlats framför tv:n för att njuta av timmarna som återstod av fredagen.

Vi hade laddat upp med godis och snacks som Einar önskade att vi skulle handla imorse. Han hade även valt ut sin favorit film vi skulle kolla på men det dröjde inte länge innan han slocknade mellan mig och mamma i soffan. Efter det har mamma och jag kollat på "Say yes to the dress"  vårt favoritprogram som vi endast kan sätta på när Einar somnat. Enligt honom ingår det i den tråkiga kategorin vilket mamma och jag inte alls håller med om. Vi älskar programmet när man får se så många fina brudklänningar och tjejer som blir så glada när de hittat sin klänning. Hoppas jag har den lyckan att få gifta mig.

"Hon är en tjej från skolan jag har haft lite kontakt med på senaste tiden." mamma sprack upp i ett brett leende.

"Men åh så rolig Hope." hon strök mig på kinden. "du borde bjuda hit henne någon gång, jag vill gärna träffa henne"

Jag log "Vi är inte så bra kompisar" hon rynkade bekymrat på ögonbrynet.

"Vad menar du?" frågade hon. Vi rörde oss tillbaka till vardagsrummet. Det finns inte på kartan att vi skulle missa programmet. Det är endast under reklamen man kan gå på toa.

"Vi har bara pratats vid två gånger och jag är inte riktigt på hennes "nivå""vi slog oss ner i varsitt hörn av soffan och drog upp fötterna för att sedan dela på den fluffiga filten som Einar hade helt för sig själv.

"Hope säg inte så, du är en fantastiskt fin tjej och passar in hos alla" jag log igen.

"Jag vill bara inte sätta mig in i något som jag i efterhand inte kommer ha tid för." hon blev tyst i några sekunder.

"Jag förstår att du tänker så eftersom att du har ett stort ansvar för den här familjen. Men jag vill inte känna att jag är faktorn till att du inte ska få skaffa dig vänner och ha kul." hon pausade "Om den här Mia verkar vara en fin tjej tycker jag inte du ska släppa taget om henne. Ingen säger att ni behöver träffas varje dag efter skolan, men du har hennes stöd och sällskap i skolan iallafall." mamma har rätt, jag måste bara inse det själv och våga släppa på spärrarna. Allt det här är nytt för mig trots allt.

"Du har rätt. Det kanske är dags" hon nickade ivrigt.

"Klart jag har rätt." jag skrattade till.

"Så berätta mer om varför du inte är på festen hon frågar och vem fasiken är Sam?" jag spärrade upp ögonen när hon nämnde hans namn. Jag tog genast telefonen ur hennes hand för att läsa vad Mia hade skrivit i sms:et.

Mia: Hope kommer du komma hit eller inte? Sam frågar mig var 5 minut om du ska komma eller inte och det börjar bli jävligt tjatigt. Snälla, festen skulle vara så mycket roligare om du var här, med det menar jag att Sam skulle vara roligare. ;)

Jag kollade upp på mamma och mötte hennes förväntansfulla blick.

"Sam?" frågade hon igen. Jag rodnade lite.