Leendet på hennes läppar

Kapitel 22

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

På fredagslunchen samma vecka tog jag chansen att prata med Fia. Hon satt helt själv i matsalen och det kunde inte bli ett bättre tillfälle för mig att berätta hur läget ligger till. Jag kände mig så skyldig att förklara för henne att det under absolut inga omständigheter pågår något mellan mig och Sam. Och givetvis inte framöver heller för den delen. Men ändå brände till i hjärtat att erkänna det för mig själv.

Efter flera minuter av att bara prata och förklara mig själv var det svårt att tyda om hon hade förstått vad jag sagt eller inte. Hur som helst hann jag inte få ett svar från henne innan resten av gänget kom och satte sig runt vårt bord med en konversation i mun på varandra.

Mia bytte osäkra blickar mellan mig och Fia men jag skakade på huvudet lite diskret och log sedan mot henne. Allt var väl lugnt? Jag har inte fått ett tydligt svar från Fia än. Men hon sitter ju trots allt kvar.

Fia kollade skamset upp mot Mia och gestikulerade sedan att hon skulle sätta sig bredvid henne. Mia satte sig försiktigt ner på stolen och placerade sin bricka med mat på bordet framför henne, det var tydligt att hon väntade på att Fia skulle säga något.

Efter en stunds tystnad mellan dem brast Fia ut. "Mia, jag är verkligen så ledsen hur allt kunde sluta. Jag insåg nu när vi varit ifrån varandra hur mycket jag faktiskt behöver dig." Mia skrynklade genast ihop ansiktet och omfamnade henne i en stor kram. Killarnas konversation hade tystnat och fokuset låg nu på Mia och Fia.

"Det gör inget gumman, jag visste att vi skulle hitta tillbaka till varandra" Fia nickade ivrigt på huvudet.

"Men det är absolut inte ditt fel, allt är mitt fel och jag vet att jag förstört allt nu men jag ska visa att jag är samma person som innan" Nu var det Mias tur att skaka ivrigt på huvudet.

"Nej, lägg inte skulden på dig själv, det är bådas fel." Fia protesterade.

"Du är så snäll Mia men det är enbart mitt fel" Fia satte dramatiskt handen över bröstet.

Mia såg irriterad ut."Okej det var mest ditt fel."

Fia nickade på huvudet. "Hur som helst älskar jag dig och jag ber om ursäkt hur jag betedde mig och jag tar tillbaka allt jag sa."

Mia nickade. "Samma här, jag älskar dig" de omfamnade varandra i en stor kram igen.

Jag vände mig om till killarna med ett nöjt leende på läpparna. Allihopa hade blicken på Mia och Fia. Deras ögonbryn var rynkade och alla gav blicken "Vad fan har vi missat?"

Jag var så tacksam över hur allt slutat. Det var som Mia sa "Vi blir säkert vänner snart" Två sanna bästa vänner som kan bråka stort men ändå inte vara ifrån varandra längre än drygt en vecka.

Så skönt att allt har lagt sig nu och kan gå tillbaka till det vanliga. Jag har haft en klump i magen ända sedan Mia berättade om vad som hänt och haft otroligt starka skuldkänslor eftersom att det var jag som var problemet.

"Vad fan är det som har hänt?" bröt Sebastian ut. Mia och Fia släppte blickarna från varandra och kollade på killarna som hade hört hela konversationen.

"Lite tjejsaker bara" förklarade Mia enkelt.

"Okej för ni deppar som att ni kört på en fucking kattunge." De blängde surt på honom.

"Passa munnen annars kanske det är du som ligger under min bil nästa gång" sa Mia skarpt. Sebastian såg en aning orolig ut och jag var tvungen att skärpa till mig när jag egentligen ville brista ut i skratt. Men jag kunde inte låta bli och fnissade till lite, då hamnade allas blickar på mig istället vilket jag blev generad över.

"Jag ligger hellre i din säng" kaxade Sebastian tillbaka. Hon andades dramatiskt in och gav honom en äcklad blick.

"Du kommer nog inte ha så många fingrar kvar när Alfred får höra det där." Han såg inte berörd ut. Jag hade väldigt svårt att se framför mig Alfred i ett slagsmål. Jag fick intrycket av honom att han är en lugn och glad kille som inte vill ha konflikter med någon. Kanske hade jag fel?

"Hörni vilka ska dra på Ebbas fett stora fest ikväll?" när ordet "fest" nämndes igen började jag skämmas något enormt. Jag svalde hårt när alla minnen ville träna sig igenom mitt huvud, men på något sätt lyckades jag förtränga dem och lägga dem bakom mig. Pastor Fredrik hade förlåtit mig och det var på tiden att jag gjorde det själv.

"Hope?" Mina tankar avbröts och jag mötte Sams blick. "Ska du med?"

"Nej tyvärr, det var väldigt synd, men jag ska jobba ikväll" Synd och synd, det var mer tur att jag ska jobba ikväll. Nu har jag en anledning till att inte behöva åka dit.

"Nej vad synd" utbrast Mia tvärs över bordet.

"Mm jättetråkigt" överdrev jag med ironi i rösten.

"Kan du inte bara skippa?" jag skakade hastigt på huvudet, det kommer inte på frågan, att jag skulle skippa en jobbdag och tjäna pengar för att gå på en fest skulle jag aldrig göra. Jag vet att det inte är ett måste att jag ska arbete eftersom att vi klara oss på de pengarna vi får men om plötsliga kostnader skulle dyka upp har vi ingenstans att ta vägen. Detta är den stora nackdelen med att inte ha två föräldrar, iallafall en som jobbar.

"Nej, baren är väldigt viktig för mig" hon rynkade på ögonbrynen.

"Nämn något som är viktigare att jobba en fredagskväll än att hänga med dina nya kompisar?" Sa hon och drog ett finger runt alla som satt runt bordet.

Absolut hon har rätt, klart jag hellre hade hängt och umgåtts med dem, men det handlar inte om vad jag vill och att jag hellre vill jobba än att umgås med dem utan det är pengarna jag får från när jag har jobbat som spelar roll. Vilket jag tror hon skulle förstå om hon visste hur mitt liv såg ut.

"Familjeskäl." svarade jag enkelt utan att gå in på djupet.

Hon nickade sakta och betraktade mig med en fundersam blick. Jag hoppades att hon inte skulle ställa några följdfrågor men för säkerhets skull bytte jag samtalsämnet.

"Men gå ni." Sa jag glatt, för att visa att det inte berörde mig "baren är ändå så fullpackad på fredagar och milda makter vad det kommer finnas berusade människor."

De skrattade till. "Ska du stänga?" frågade Sam, jag vände mig till honom och mötte hans fundersamma blick. Jag nickade.

"Är inte det lite riskabelt en fredagskväll?" Jag ryckte på axlarna. Det har faktiskt inte slagit mig innan, att någon inte skulle vilja lämna baren.

"Jag har aldrig riktigt tänk så." Erkände jag, han såg fortfarande fundersam ut.

Jag log mot honom. Vad skulle jag säga? "Kan du vara min personliga bodyguard ikväll och resten av alla kvällar jag ska stänga? För nu har du fått mig på läskiga tankar?"

Jag skrattade till av tanken. Hur skulle det låta? Jag började rodnade lite grann bara av tanken.

"Sam ska du med?" Sam hade kvar blicken på mig trots att det var Mia som frågat. Jag kollade obekvämt runt och märke att alla andra hade märkt det med.

Det tog ett tag innan han svarade. "Nej jag har ett annat ställe att vara på." jag kände hur mina kinder började hetta till och drog genast ner blicken i bordet med ett löjligt leende på läpparna.

"Tråkmånsar."