Leendet på hennes läppar

Kapitel 76

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

(Vill uppmärksamma er om att jag inte vet till 100 % hur ett tvistemål i vårdnads fall går till. Dessutom vet jag heller inte ifall det är möjligt att en 18 åring får ta över vårdnaden över ett barn. Men i denna bok går det till såhär. ;) Jag har genom sökningar bildat mig en egen uppfattning till handlingen.)

"Hope" Lotta stod med armarna öppna när jag lämnade Einar på dagis dagen därefter. Jag kände att det var dags för honom att få komma tillbaka till sina kompisar och den normala vardagen. Vi hade varit hemma sedan mamma blev inlagd på sjukhuset vilket var några veckor sedan. Jag däremot skulle avvakta i några dagar till innan jag återvände till skolan. Först ville jag att Einar skulle känna sig trygg igen på dagiset och komma in i sina vanliga rutiner innan jag är borta om dagarna och har svårt att komma i kontakt med honom.

Jag var helt slut när Einar väckte mig imorse. Han var som min egna väckarklocka och kom in med buller och bång tidigare än vanligt. Han har alltid varit ett morgontrött barn som älskar att sova. Men något har ändrats på senare tid. Att jag hade ont i huvudet ett allt gråt från igår kväll gjorde inte saken bättre.  

"Hur är det med dig vännen. Jag tänker på er ska du veta." Jag omfamnade henne i en kram, det var precis vad jag behövde. En stor varm kram från en person som man bara kunde känna kärlek från.

Einar hade redan rusat in till det andra barnen och förmodligen glömt bort att jag existerar.

"Inte så jättebra, pappa försöker få vårdnaden över Einar."

"Den jäveln." Trots min deppighet så sprack jag upp i ett leende.

"Det kan man säga."

"Du säger väl till om du behöver hjälp?"

Jag nickade och log mot henne. "Jag lovar." Det dröjde inte länge innan Lotta behövdes inne på dagiset igen och det var dags för mig att åka hem.

Senare på kvällen började alla känslor komma fram igen, det var på den tiden av dagen det var som värst.

Jag skickade iväg ett sms till chatten jag hade med Mia och Nicole. 

Jag: Är i stort behov av vänner och stöd!

Bägge Nicole och Mia svarade samtidigt där de  skrev att det var på väg med det samma.

När det knackade på dörren skyndade jag mig för att öppna. Jag längtade verkligen efter mina vänner.

Det hade varsin stor väska med sig och utbrast i en glad stämma.

"Övernattning?!"

Jag nickade hysteriskt och försökte hålla tårarna inne. Det klev in i hallen och vi omfamnade varandra i en stor kram.

"Ta fram alkoholen." Skämtade Mia vilket fick mig i skratt. Kanske var det vad jag behövde.

Det kastade av sig sina saker och följde med mig in till vardagsrummet. Jag hade tänt ljus på soffbordet och tv var på med en romantisk film. Inte mitt val men det var den eller en skräck film.

"Har din pappa ändrat sig än?" Nicole väckte frågan. Jag skakade på huvudet och slog mig ner i soffan med benen i skräddarställning.

"Det kommer han aldrig göra, det spelar ingen roll vad jag säger till honom. När han väl har bestämt sig för något ändrar han sig aldrig, det är en sak jag minns av honom."