Leendet på hennes läppar

Kapitel 37

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

I nästan en timme pratade vi, skrattade vi och njöt av utsikten vi hade framför oss. När solen gått ner blev det allt mörkare men trots det blev inte utsikten sämre. Den var fortfarande helt magiskt. Jag höll mig varm från filten, ljusen och Sam som förflyttat sig närmare under tiden. Men det började blev kallt efter ett tag. Vantar och mössa räckte tillslut inte och vi hade heller inte tänkt att dröja oss kvar så länge. Klockan var inte särskilt mycket men mörkret fick än att tro det var natt.

"Berätta för mig om din familj, har du några syskon?"

Han mötte mina ögon och förblev tyst en stund. "Jag har alltid varit ensambarn." jag nickade. "Mamma hade svårt att bli gravid så att jag kom var ett mirakel." jag nickade.

"Hur kommer det sig att du bor själv och inte med din mamma?"

"Hon lever tyvärr inte längre och min pappa har jag ingen kontakt med så det var den enda lösningen, dessutom kunde jag inte bo hos Sebastian resten av livet. " Jag kollade förvånat på honom, jag hade ingen aning om att hans mamma inte levde.

"Jag beklagar över din mamma, jag...jag hade ingen aning "

"Det var länge sen."

"Hur längesen?"

"Jag var 13, så det blir... 6 år sedan"

Han skrattade dovt till "Du skulle älskat henne" han började rastlös pilla på filten." Hon hade exakt samma personligheter som du." Han pausade och kollade ut i vattnet. "Snäll, omtänksam, beskyddande och den vackraste kvinnan som existerade" jag blev alldeles varm inombords och log mot honom.

"Jag hade gärna velat träffat henne" han sprack upp i ett leendet men undvek ögonkontakt.

"Varje gång jag sätter mig i bilen, kör till ställe jag ska till helt oskadd, får det mig att fundera, hur kunde hon gå bort på grund av en bilolycka?" han vägrade möta mina ögon, vilket jag förstod, det var ett oerhört känsligt område och jag ångrar att jag tog upp det på tal.

"Sam, jag beklagar verkligen så mycket." Jag la min hand på hans arm och kollade medlidet på honom. Han vred sig om och log mot mig. Vi blev tysta några sekunder.

"Var hon med om en singelolycka?" han skakade på huvudet.

"Det var en annan bil inblandad vars förare var  onykter och körde över på hennes körfält" jag såg scenariot framför mig. Att en människas liv    ska vara över när olyckan inte är ens eget fel. Det är absurt och borde inte kunna ske.

Vi förblev tysta en stund och kollade ut över det mörka havet. "Pastor Fredrik har nämnt endel saker till mig om er relation" han spände sig i ansiktet men behöll blicken över vattnet. "Absolut inte mycket och jag har heller inte frågat honom eftersom att om det är från någon jag borde få det berättat är det från... dig" han slappnade av och gav mig en nick.

"Det är bara Sebastian som vet" min puls började rusa iväg när jag insåg att han tänkte öppna upp sig angående hans pappa. "Vi hittade varandra när vi var 14, båda hade det trassligt, du vet." Jag nickade förståeligt och såg framför mig Sam och Sebastian som två vildingar med trassel och problem. Den ena inte så mycket sämre än den andra.