Leendet på hennes läppar

Kapitel 25

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

Att behöva undervisa Sam veckan därpå var det sista tänkbara jag ville göra.

Under hela helgen hade jag skämts så pass mycket att jag till och med inte vågat höra av mig till honom för att fråga om bilen var fixad och färdig att hämta. Detta resulterade till att Einar och jag fick gå upp extra tidigt för att hinna med bussen.

Spänningen höll i fram till eftermiddagen då jag bokstavligen stod och gömde mig vid biblioteksingång i hela 5 minuter för att noga tänka igenom vad jag skulle säga till honom. Jag visste klart och tydligt att han skulle ta upp festens händelse och den smällen var jag absolut inte beredd på att ta. Det var nog jobbigt att få det berättat av mamma.

Innan jag gick in i biblioteket tog jag ett djupt andetag och förberedde mig på vilken konversation som väntade mig.

"Ha, vem är det som är sen den här gången." poängterade han malligt när jag kom fram till bordet vi satt vid förra gången. Jag rodnade, det är inte ofta jag är sen. Snarare aldrig. Men denna gången ville jag verkligen inte möta honom.

"Förlåt." pep jag ut och hade kvar blicken i bordet. Det här var jobbigare än vad jag föreställt mig att det skulle vara. Så fort jag möter hans ögon får jag bara upp blickar i huvudet när han antingen bär mig upp till lägenheten eller tar hand om mig för att jag var onykter. Och det fick mitt hjärta att pumpa lite extra av någon konstig anledning.

"Vad har du för anledning att vara sen Hope Lundin?" skämtade han med en skarp tillgjord röst men ett flin växte snabbt fram på hans läppar.

"Jag ville inte komma hit." erkände jag och slog mig ner i stolen bredvid honom.

"Hmm. Inte det svar jag förväntade mig." han blev tyst "Hur kommer det sig?" han satte armbågen mot bordet för att få en bättre blick på mig.

Jag drog fram mina böcker ur min väska för att sysselsätta mig med något.

"Jag skäms" närmaste viskade jag fram. Det syntes i synvinkeln att hans flin växte och strax därefter brast han ut i skratt. Jag kollade skamset upp på honom och kunde inte låta bli att le.

"Varför hope? Du har inget att skämmas för." jag nickade ivrigt. Klart jag har. Det finns en hel lista med saker jag kunde rabbla upp.

"Herregud, jag gjorde ett oerhört klantigt misstag och blev onykter och sen var du tvungen att" jag kollade runt så ingen skulle höra och fastän inga människor syntes till viskade jag "bära mig upp till lägenheten för att jag hade råkat somnat i bilen" jag suckade djupt och satte händerna skamset över ansiktet. Det låter till och med värre när man säger det högt.

"Jag gjorde det med stolthet, dessutom var din mamma svin skön" jag rynkade ögonbrynen och kollade frågande upp på honom. Är det något mamma inte berättat?

"Vad menar du?"

Han ryckte på axlarna. "Den som inte vet, vet inte"

Jag smällde till honom lite löst på armen."Berätta" Han blev tyst och sökte istället med blicken i mina ögon, han lyckas alltid hitta de rätta tillfällena.