Leendet på hennes läppar

Kapitel 81

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

I över tre veckor grubblade jag över det faktum att Sam hade blivit tagen av polisen. Så mycket som jag ville höra av mig till honom för att fråga tusen olika frågor. Jag var både arg, besviken och orolig. Skulle han hamna i fängelset? Förmodligen inte. Varför har han inte slutat med det olagliga? Han skulle gjort det om han verkligen älskade mig.

Det var torsdag idag och alldeles strax skulle Anna-Karin komma förbi för andra gången. Allt var städat i lägenheten och i förebyggande syfte hade jag redan satt på kaffe. Dessutom hade jag lagt fram ett block på köksbordet där jag hade skrivit ner punkter jag skulle ta upp med henne.

Efter förra gången var magkänslan inte alls bra. Hon hade ställt frågor som jag inte alls var beredd på men som jag nu hade tagit tag i. Barnflicka, min framtidsplan och jobbet i baren.

Det plingade på dörren, min blick for på klockan som visade att hon var några minuter tidig. Med ett leende öppnade jag dörren men mitt ansiktsuttryck blev genast förvånat när det inte var Anna -Karin som stod där utan Sam.

"Vad gör du här?" Han klev in i hallen utan inbjudan.

"Jag ville be om ursäkt för att jag störde dig okej. Jag skäms." Han mötte blygt mina ögon. Mitt hjärta slog snabbare. Hans ögon har jag alltid varit svag för även när jag var arg på honom.

"Det borde du göra." Min röst lät hård, vilket inte var konstigt. Jag var fortfarande arg och frustrerad över vad han utsatte sig för.

Jag blev avbruten när Einar fick syn på Sam. Han jublande med armarna i luften och kom rusande mot oss.

"Hej lillkillen" Sam lät glad när han plockade upp honom i sin famn. Han rufsade till honom i håret.

"Hope säger att du varit upptagen och inte kan se oss." Sam tittade på mig när han fick höra anledningen jag har givit till Einar varför Sam inte är här längre. Jag drog undan blicken och kliade mig nervöst i håret.

"Det stämmer. Jag är ledsen." Han tänkte säga något mer men vi alla ryckte till när dörrklockan plingade på igen. Min blick for på dörren bakom oss och vem som jag visste stod där bakom. Anna- Karin. Jävlar, inte nu.

"Väntar ni besök?" Frågade Sam fundersamt.

"Ja, Einars socialsekreterare." Jag höll för Einars öron så han inte skulle höra det jag skulle säga härnäst. "Var tyst okej? Och säg inget om fängelset eller vad du gör eller att vi inte är ihop."

"Fängelset?! Hope jag kommer inte hamna i fängelset"

"Tyst" viskskrek jag till honom och släppte Einars öron och lyfte honom till min famn istället.

Jag gav Sam en sista blick innan jag öppnade dörren med ett leende.

"Hej" sa jag välkomnade. Hon log mot mig och drog sin blick snabbt på Sam.

"Hej, och vem har vi här?" Jag kollade nervöst på Sam och undrade vad han skulle säga. Han hade sin chans att säga vad som helst. Kompis? Ex? Pojkvän? Främling? Herregud.

"Hopes pojkvän." Jag tittade med stora ögon ner på Einar i min famn. Sa han precis det där eller drömmer jag?

I synvinkeln såg jag att hennes blick hamnade på mig. Jag mötte hennes blick med ett leende. Vad skulle jag säga?

"Jasså, det nämnde du aldrig Hope."

"Nej, jag tänkte— eller — jag vet inte—det slog mig aldrig." Jag log stelt mot henne och kollade mot Sam som såg lika obekväm ut som mig.