butterflies » hov1

12

Dantes perspektiv

Sent igår kväll åkte vi tillbaka till stan och då bestämde vi att jag ska sova över hos Axel. Efter att vi älskat så tog vi det bara lugnt och pratade om allt, det vill säga hur och när vi ska berätta för alla andra. Vi kom inte riktigt fram till ett svar men jag tror att vi kommer berätta när det känns rätt. Jag hade även packat ner jordgubbar doppade i choklad så det åt vi också. Gårdagen var helt enkelt perfekt och jag hade helst stannat kvar där för evigt, men tyvärr funkar det inte riktigt så.

"Godmorgon.." Säger Axel med en skrovlig morgonröst och avbryter mina tankar, men det gör absolut ingenting. Han vrider på sig i min famn och lägger sig halvt på mig.

"Godmorgon älskling." Svarar jag utan att tänka på vad jag säger, och blir först lite stel när jag inser vad jag faktiskt sa. Men blir snabbt lugn av Axels sätt att reagera på.

"Jag älskar det, du måste fortsätta kalla mig det." Ler han och kysser mig mjukt.

Efter att ha legat i sängen i typ en halvtimme tar hungern över och vi bestämmer oss för att äta frukost. Ute i köket lyser solen in från fönstren och det är riktigt varmt ute så vi tar ut frukosten på balkongen istället. Frukosten består av två rostbröd var med kokta ägg på och ett varsitt glas med apelsinjuice, så enkelt men så gott.

Solen står mitt på himlen då klockan är närmare elva och inte ett moln syns till så långt ögat når. Inne i lägenheten har Axel musik i högtalarna som spelar på en inte alltför hög ljudnivå.

"Vet du vad jag undrar?" Frågar Axel och kollar mot mig medans han ställer ner glaset med juice i på det runda lilla glasbordet mellan oss.

"Nej vadå?" Min blick åker över lägenhetshusen runt omkring oss innan den stannar på Axel. Hans hy lyser fint av solen och hans hår ser extremt mjukt ut, vilket det också är.

"Hur kommer det sig att jag är rädd för att berätta för dem andra? Liksom egentligen borde jag ju bara kunna ringa till dem nu direkt och säga att jag är kär i dig." Säger han och kollar på mig med en undrande och lite frustrerad blick.

Jag funderar på vad jag ska svara men det är svårt då jag själv inte har ett svar på den frågan. Det tär på oss båda två att hålla något som det här hemligt för våra allra bästa vänner, men vi är väl rädda för hur de skulle reagera.

"Jag vet faktiskt inte för jag menar, det här är helt normalt. Men jag är typ lite rädd över hur de skulle reagera helt ärligt." Svarar jag och en djup suck lämnar mig.

"Mm jag med, men samtidigt måste de ju acceptera att det är såhär. Jag vet fan inte, jag har bara så dåligt samvete över att vi döljer det här för alla.." Svarar Axel medan han lutar sig framåt i sin stol och lägger huvudet i händerna.

Jag reser mig från min stol och sätter mig sen på huk framför Axel. Mina händer hamnar på hans knän och tyst säger jag hans namn för att han ska kolla på mig. Våra blickar möts och hans ögon är glansiga av tårar. Det sticker till i hjärtat av att se honom såhär och på något sätt känns det som om det är mitt fel, även fast jag vet att det inte är det.

"Kan jag göra något för att fixa den hör röran?" Frågar jag och lägger min högra hand på hans vänstra kind. Hans hand hamnar över min och kramar om den.

"Jag vet inte Dante, jag vet verkligen inte. Men vi måste berätta för dem inom en snar framtid. Jag vill kunna kyssa dig, hålla dig i handen, krama dig och visa min kärlek för dig öppet.." Säger han och kysser sen min handflata. Min finaste Axel, det gör ont att se honom såhär men samtidigt vet jag att det kommer gå över tillslut.