butterflies » hov1

22

Axels perspektiv

"Fan de är här närsomhelst nu och jag har inte ens hunnit byta kläder!" Säger jag stressat medans jag tar ut potatisgratängen från ugnen.

"Jag frågade ju ifall du behöver hjälp innan, men jag tar över nu så går du och fixar dig." Ler Dante och kysser mig på kinden. Tacksamt ler jag tillbaka innan jag snabbar iväg mot sovrummet för att byta om.

Eftersom mamma och pappa kommer för att träffa personen jag är tillsammans med, känner jag för att klä upp mig lite. Dante har på sig ett par svarta jeans och en vit t-shirt från Supreme. Efter många om och men tar jag på mig ett par ljusare blå jeans med en kabelstickad mörkblå tröja. Precis när jag fixat till håret lite ringer det på ytterdörren. Mina steg för mig ut till hallen och bakom mig kommer Dante också upp. Nervöst slänger jag en blick bakåt innan jag öppnar dörren. Glatt kollar de på mig innan de ser att Dante står bakom mig, då blir deras blickar lite mer förvirrade.

"Dante vad gör du här?" Frågar pappa och kollar förvirrat på oss och leendet han hade börjar tona bort. Försiktigt harklar jag mig.

"Mamma, pappa. Dante är min pojkvän." Ler jag försiktigt och jag känner hur Dante tar tag i min hand.

Först står de tysta och studerar oss, men efter några sekunder börjar mamma le igen och hon drar in oss båda i en kram. Pappa står däremot tyst bakom henne och kollar tomt på oss. Det hugger till i hjärtat och jag drar sakta ifrån kramen.

"Ehm, maten är färdig ute i köket. Jag ska bara gå och tvätta händerna så kommer jag strax." Mumlar jag innan jag fort vänder mig om och går mot badrummet.

Jag öppnar snabbt dörren innan jag stänger igen den och går sen mot handfatet. Min blick hamnar på mina händer som skakar lite för mycket. Om jag trodde att båda mina föräldrar skulle reagera på ett bra sätt så var jag bara naiv. Det är uppenbart att min pappa inte tycker om att jag är tillsammans med en kille. Egentligen vet jag inte ens vad jag förväntade mig. Kanske att båda skulle ta det på ett bra sätt iallafall. En lös knackning på dörren får mig att komma tillbaka till verkligheten och sekunden efter ser jag hur Dante kommer in.

"Axel.. Jag är ledsen." Säger han tyst och kollar medlidsamt på mig.

"Har de börjat äta än?" Frågar jag istället med ansiktet ner mot handfatet.

"Din pappa gick.." Viskar han och jag vrider huvudet mot honom.

"Va?" Får jag tillslut ur mig, men det kom ut som en viskning då min röst inte håller.

Han går det få stegen som behövs för att komma fram till mig innan han drar in mig i en kram. Mina tårar börjar sakta rinna och försiktigt lägger jag armarna runt hans midja. Han för sina händer över min rygg i en lugnande takt och jag känner hur min gråt tillslut börjar avta. Efter någon minut hör vi båda en liten knackning på dörren innan den öppnas och mamma kliver in. Dante går ut från badrummet och lämnar oss ensamma. Mina tårar börjar återigen rinna och hon drar in mig i en sån där kram bara en mamma kan ge.

"Axel, oavsett vem du älskar kommer jag alltid att älska dig lika mycket. Du är det finaste jag någonsin kommer att ha haft." Säger hon och stryker mig över ryggen som Dante tidigare gjort.

"Men pappa..-" Börjar jag men hon avbryter mig snabbt.

"Han hade lite svårt att hantera det här, det kom så plötsligt. Men jag ska prata med honom, han måste nog bara få smälta det först.." Säger hon och drar ifrån lite för att kunna se mig i ögonen.

"Jag älskar dig också." Säger jag efter en liten stund av kramandes och mamma ler stort.

Under middagens gång är det en härlig stämning runt bordet. Allt känns nästan helt okej, förutom att pappa inte är här. Men vi tre har det ändå bra.

"Jag måste verkligen fråga er, hur fick ni känslor för varandra? Jag menar för ni har ju känt varandra i flera år." Frågar mamma och lägger huvudet i händerna medans hon glatt kollar på oss. Jag och Dante utbyter någon blick innan jag harklar mig.

"Från min sida började alla känslor komma för cirka fyra månader sen. Och det som hände var väl att jag började se honom på ett annat sätt än tidigare. Först försökte jag förneka allt för mig själv, men insåg sen att det inte gick." Ler jag och Dante tar min hand under bordet.

"Alltså jag har egentligen alltid känt något för Axel, inte lika mycket som nu men det har alltid liksom funnits något där. Jag har varit med några andra killar också. När Axel började visa tecken på att han gillade mig var det därför inte direkt jobbigt för mig att inse mina känslor för honom." När Dante berättar sitter jag tyst vid hans sida och kollar på honom. Några gånger möts våra blickar och jag börjar automatiskt att le varje gång.

"Åh ni är så fina! Jag är verkligen så glad för eran skull. Kärlek är det finaste som finns." Säger mamma och ler stort mot oss. Hon kollar sen mot klockan på sin handled och harklar sig sen.

"Jag måste beställa en taxi, klockan börjar bli rätt mycket." Säger hon och vi nickar medans vi börjar duka undan allt från bordet. Klockan är redan halv nio så vi har suttit här väldigt länge.

Ute i hallen kramar mamma om oss båda och jag ser även hur hon viskar något i Dantes öra, och hur han nickar. Jag måste fråga vad hon sa sen så att hon inte sa något pinsamt eller jobbigt, man vet aldrig. Innan hon går försäkrar hon mig om att hon ska prata med min pappa och jag nickar svagt. Mina känslor kring honom är väldigt blandade just nu, jag är både arg och ledsen men även besviken.

"Hur känns det?" Frågar Dante när vi lagt oss i sängen och jag vänder min blick upp i taket.

"Jag vet faktiskt inte. Självklart är jag jätteglad över hur mamma tog det, men pappa stack liksom härifrån.." Mumlar jag med en lågmäld röst. Dante lutar sig mot armbågen närmast mig innan han lutar sin överkropp över min.

Mina ögon tåras upp när jag tänker på allt kring pappa som hänt idag och inte långt därefter rinner första tåren nerför min kind. Men Dante är snabb med att kyssa bort den och jag drar in honom i min famn. Efter att ha tagit några djupa andetag har jag lugnat ner mig igen. Dante rullar över så att jag hamnar på honom istället och mitt huvud hamnar vid hans nacke. Mina läppar lämnar små kyssar längs hans hals och ner över hans nyckelben. Det här gör jag inte för att hetsa upp honom eller något, jag gör det för att visa min uppskattning och kärlek för honom.

"Axel oavsett vad som än händer nu så är det du och jag för alltid, eller hur?" Viskar Dante och jag stannar upp i mina rörelser. Mina händer hamnar på hans kinder och våra ögon låser sig i varandra.

"Du och jag för alltid."

•••

angående bilden dante la upp på sin story?! dog seriöst så därför tänker jag lägga upp den här så att ni som kanske inte sett den får se den nu ;)) KAN PÅ RIKTIGT INTE ANDAS HAN ÄR SÅ FUCKING SNYGG

glöm inte att rösta och kommentera, blir jätteglad när ni gör det <33