butterflies » hov1

15

Dantes perspektiv

För ovanlighetens skull är jag och Axel ute på stan och tar det lugnt. Vi brukar inte göra det så ofta då väldigt många brukar komma fram till oss, men idag tänkte vi att det inte spelar någon roll.

"Kan vi inte leta upp något fik? Och ett som inte så många brukar vara på." Säger Axel när vi går efter gatan inne i centrum. Våra händer snuddar vid varandras och jag motstår frestelsen att ta hans hand i min med all kraft jag har.

"Jo det kan vi, jag vet ett litet fik här längre bort som det bara brukar vara något gammalt par på." Svarar jag och vänder riktning mot höger istället för rakt fram.

"Brukar du vara där ofta eller?" Frågar Axel och möter min blick när jag vrider huvudet mot honom.

"Ibland, mest när jag känner att jag vill vara ensam men ändå inte hemma. Då är det där fiket en bra plats att gå till." Ett leende sprids över mina läppar när jag ser fiket längre ner på gatan inklämt i ett hörn.

När vi kommer in plingar klockan ovanför dörren till och jag ser mig omkring. Inte en endaste människa här inne, om man bortser från Stina som står bakom disken. En sextiotre årig dam som gör det bästa fikat i stan, och hon är en av världens snällaste människor jag någonsin träffat.

"Hej Dante! Och du har sällskap ser jag!" Ler hon när vi närmar oss disken och jag sänder ett stort leende tillbaka.

"Stina, det här är Axel. Min pojkvän." Jag flätar ihop mina händer med Axels när jag presenterar honom.

"Åh vad trevligt! Jag ser varför ni passar bra ihop." Ler hon och kollar på oss båda med en snäll blick.

"Trevligt att träffas!" Ler Axel och en liten konversation startas mellan dem. Jag lyssnar lite halvt medans min blick studerar Axel.

"Du vet Axel, han brukar inte ta hit folk. Du måste vara väldigt speciell." Säger Stina tyst och blinkar med ena ögat mot honom. Axel vänder sin blick mot mig och flinar när han märker att mina kinder blivit alldeles rosiga.

"Härligt att höra, han är väldigt speciell han med." Mumlar Axel medans hans ögon är fästa i mina.

"Nå, vad vill ni ha? Huset bjuder." Stina går mot alla bakelser och vi kollar igenom allt som finns.

"Jag tar nog ett wienerbröd med en vanlig kaffe till. Vad ska du ha?" Axel vänder sin blick mot mig och jag drar min blick över allt en sista gång innan jag bestämmer mig.

"Jag tar en kanelbulle med en vanlig kaffe." Ler jag och ser hur Stina tar fram allt. "Men Stina vi kan betala det är lugnt." Fortsätter jag sen men får en sträng blick tillbaka, men efteråt ler hon och skrattar smått.

"Dante, säger jag att huset bjuder så gör vi det. Klart ni ska få gratis fika en dag som denna."

"Jag går med på det nu, men bara för att jag vet hur envis du kan vara." Skrattar jag och skakar på huvudet.

Vi får vårt fika och börjar sen gå mot ett bord vid en vägg, man vet aldrig om fans skulle gå förbi och då börja sprida en massa rykten. Försiktigt lägger jag ner brickan innan jag sätter mig ner. Axel som har en egen bricka gör likadant och en lugn stämning ligger över oss. Ämne efter ämne pratar vi om och allt känns så lugnt och skönt, det är faktiskt bra att vi känt varandra sen innan eftersom vi då kan prata om mer djupa saker utan att det blir konstigt.

"Är du nervös inför turnén?" Frågar Axel plötsligt och jag vrider mig smått på stolen.

"Ja det är jag nog, nervositeten har ökat rejält när jag insåg att vi åker i övermorgon." Börjar jag och han nickar för att visa att han håller med. "Men hur känner du? Är du nervös?" Frågar jag och lutar mina armbågar mot bordet.

"Ja lite nervös är jag, men jag sjunger ju inte så det är väl inte lika farligt. Är mer nervös över att något ska gå fel, även om vi planerat allt in i minsta detalj." Svarar han och tar tag i mina händer över bordet.

"Du har minst lika stor del i det här, om inte mer Axel. Utan dig skulle inte Hov1 finnas." Säger jag och kollar djupt in i hans ögon. Han ler och nickar svagt innan han kollar mot klockan på hans handled.

"Oj vi har suttit här i snart två timmar, vi ska vara på mötet med alla i studion om femton minuter!" Utbrister han och vi båda reser oss snabbt upp innan vi för våran disk till vagnen vart man ställer brickorna.

Ett snabbt hejdå till Stina slänger vi ur oss innan vi skyndar ut från fiket. Vi tog bilen in till centrum men den är parkerad lite högre upp efter gatan så vi ökar takten. Det är inte bra ifall vi är försenade då alla är stressade just nu och har därför lättare att bli irriterad.

Två minuter sent kliver vi in i rummet med andan i halsen och snabbt slår vi oss ner runt bordet. Mötet startar och vi checkar av allt för att se ifall vi glömt någon del, typ att boka ett hotell eller något. Men allt är klart och efter en timme är mötet slut. Det börjar bli middagstid och jag märker det då min mage skriker efter mat.

"Jag är fett hungrig, kan vi käka någonstans?" Frågar jag och inväntar svar av alla tre. Deras blickar vänds bakåt mot mig i korridoren vi går igenom och vi alla stannar upp.

"Sorry jag hinner inte nu för jag måste hem och packa, ska vara hos Ellinor tills vi åker i övermorgon." Säger Noel och jag flinar men nickar.

"Kan inte heller, ska hem och packa jag också." Svarar Ludwig och harklar sig sen svagt.

"Juste Ludde, hur har det varit med Rebecka sen allt?" Frågar jag och han börjar flacka med blicken innan den tillslut hamnar i marken.

"Ehm jag vet inte riktigt, vi ska typ träffas och prata om allt nu.." Svarar han och kliar sig i nacken.

"Va? Varför har du inte sagt något?" Börjar Noel och kollar lite besviket på Ludwig som själv bara kollar ner i marken. "Du hade inte ens tänkt säga något, eller hur?" Frågar han sen.

"Jag vet inte, okej? Fan jag tycker fortfarande om henne jättemycket, men jag vet inte om jag kan lite på henne så därför ska vi prata idag. Och jag tänkte inte säga något förens det redan har hänt eftersom jag vet att ni inte gillar henne." Suckar Ludwig och drar handen genom sitt hår.

"Ludde, om ni löser allt så kommer vi ju självklart ge henne en chans. Men låt henne inte komma tillbaka genom att bara säga förlåt, hon måste visa att hon verkligen vill också. Och hon bör be om ursäkt till Noel också." Säger Axel, jag och Noel nickar instämmande samtidigt som Ludwig förmodligen tar in det Axel precis sa.

"Jag vet, men jag måste dra nu. Vi hörs senare eller något." Han vänder sig om och lämnar oss tre ensamma.

"Jag måste också dra nu, men vi syns väl på onsdag då." Ler Noel och vi hälsar hejdå innan han också försvinner.

Axel vänder sig mot mig och när vi inte kan se någon av dem längre flätar vi snabbt ihop händerna. Istället för att gå och köpa pizza så bestämmer vi att det känns enklare om vi tar bilen och köper hem mat istället.

•••

ughhhh hatar det här kapitlet, förlåt för att det kommit så jävla tråkiga kapitel nu på senaste. typ allt i mitt liv är bara helt fucked up just nu och jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det.

dock är det så att när jag skriver så känns det som alla mina problem försvinner för stunden, men ibland blir det för mycket och då går det ut över skrivandet. jag ser det istället som en ångest att behöva skriva, men jag tror/hoppas att jag tar mig ur det för jag älskar ju att skriva.

nåväl, glöm inte att rösta och kommentera <3