butterflies » hov1

epilog

*ett år senare*

Axels perspektiv

Hand i hand går jag och Dante på en strand i Italien. Klockan är efter åtta på kvällen men det är fortfarande rätt varmt ute. Vinden blåser svagt runt omkring, den är lite svalare men det är bara skönt.

"Jag har tänkt på en sak ganska länge.." Säger Dante och vänder blicken åt mitt håll.

"Vadå för något?" Frågar jag och drar fundersamt ihop ögonbrynen.

"Vad skulle ha hänt om du inte hade förlåtit mig?"
Förvirrat kollar jag på honom, vad menar han? Dante verkar förstå att jag inte förstår vad han syftar på då han skrattar svagt. "Alltså när jag var otrogen mot dig." Ingen av oss skrattar längre.

Jag funderar ett tag på vad som skulle kunna ha hänt. Mycket skulle förändras då och det är ju en sak som är säker. Efter att ha gått tyst bredvid honom ett tag vänder jag upp blicken till honom.

"Jag tror inte att Hov1 skulle ha funnits kvar då, eller ni kanske skulle ha fortsatt men jag skulle isåfall hoppat av. Och förmodligen så skulle jag bara varit jätteledsen hela tiden. Det är ju så att jag har blivit så fäst vid dig att jag skulle ha gått under." Är mitt svar. Dante stannar upp oss mitt i ett steg innan han vänder mig mot honom.

"Axel jag är verkligen så ledsen för vad jag gjorde." Han kollar ledsamt på mig och jag släpper ut en hög suck.

"Dante jag vet inte hur många gånger jag måste säga det här åt dig, men jag har släppt det där! Det hände för över ett år sen, jag vet att du aldrig skulle göra så igen!" Jag kollar honom djupt i ögonen under tiden jag pratar för att visa att jag menar allvar.

"Jag vet, tro mig. Men jag känner mig bara så jävla skyldig." Hans blick hamnar på havet bakom mig, men jag lägger mina händer på hans kinder för att rikta hans blick på mig.

"Dante du måste släppa det där. Det funkar inte att du ska gå runt och tänka på något som hände för länge sen. Jag vill inte att du ska tänka på det något mer." Ett litet leende placeras på mina läppar när jag ser att han nickar.

Vi måste gå vidare från allt dåligt som hänt förut. Annars kommer vi inte kunna ta oss framåt i det här förhållandet, och det är självklart just det vi båda vill. Vinden som blåste tidigare verkar ha försvunnit. Mina händer som legat på hans kinder drar jag sakta ner för halsen och över hans axlar. Mina armar smyger sig runt midjan på honom och jag drar in honom i en kram. Hårt kramar han tillbaka och leendet på mina läppar växer sig stort.

"Jag vill stanna här för alltid, i din famn." Mumlar han och jag drar ifrån lite för att kunna se honom i ögonen.

"Dante, jag älskar dig." Våra läppar förs samman och långsamt masseras de mot varandra.

"Jag älskar dig mer." Ler han och lutar pannan mot min.

"Visst är det du och jag för alltid?" Frågar jag och när våra blickar möts på så nära håll är det som att resten av omgivningen försvinner.

"Jag vill inte vara med någon annan. Du är den rätta för mig och det vet jag." Han ser allvarligt på mig under tiden han pratar.

Mina ögon tåras upp och hårt drar jag in honom i en till kram. Jag känner hur lyckan sprider sig i hela kroppen och snabbt drar jag ifrån för att sen pressa mina läppar mot hans. Det känns som att det flyger tusentals fjärilar i magen på mig. Mina händer åker upp i hans otroligt lena hår där jag gång på gång drar fingrarna genom det. Mitt hjärta slår hårt och snabbt, bara för Dante.

för i magen, där lever butterflies.

•••

och där var den här boken slut.

jag vet att det kommer rätt plötsligt, men jag ska förklara bättre i mitt lilla "tacktal".

men tack för alla kommentarer, för att ni har röstat och för att ni ens läst.

jag älskar er <33