butterflies » hov1

20

Axels perspektiv

Efter att Ludwig drog ut från studion i förrgår har han inte hört av sig. Han kom inte tillbaka in till studion så Noel gick ut efter ett tag och då var han tydligen inte där. Ingen av oss har fått tag på honom efter att ha ringt och messat flera gånger så vi alla tre är på väg hem till honom nu.

"Vad är klockan?" Frågar Noel då han kör bilen och därför inte kan kolla själv. Jag kollar mot klockan på min handled innan jag lutar huvudet mot sätet.

"Strax elva." Svarar jag och hör hur Noel suckar tyst. "Hurså?" Frågar jag sen.

"Nej men han sover förmodligen, och som ni båda vet så brukar han inte vara speciellt glad när man väcker honom. Och han har nämnt att han inte sovit så bra på sistone, därför tror jag inte att vi kommer möta en så glad Ludde idag." Säger han och drar en hand genom håret.

"Vadå varför har han inte sovit så bra?" Frågar Dante från baksätet och Noel slänger en snabb blick i backspegeln.

"Jag vet inte riktigt, han har inte velat prata om det." Mumlar han och svänger sen in vid lägenhetshusen på Ludwigs gata.

Ingen säger något mer och i tystnad stannar vi bilen. Först sitter vi bara kvar där helt knäpptysta och alla verkar vara i sina egna tankar, men sen bryter Noel tystnaden.

"Okej vi gör så här, oavsett om han är vaken eller inte så måste vi hålla god ton. Jag tror inte att allt står rätt till med honom och ilska gör bara allt värre." Börjar han och vi nickar instämmande. "Är han vaken så frågar vi bara om vi kan prata med honom, sover han så kan jag försöka väcka honom och så försöker vi alla prata med honom sen."

Med det sagt lämnar vi bilen och går mot ingången. När vi kommer upp till Ludwigs våning knackar jag på dörren och vi väntar ett tag, men han öppnar inte.
Efter att ha knackat några gånger provar Dante att öppna dörren vilket gick, han måste ha glömt att låsa. Det är knäpptyst i lägenheten och vi alla förstår att han måste ligga och sova just nu. Vi gör som bestämt och Noel lämnar mig och Dante i vardagsrummet för att väcka Ludwig.

Noels perspektiv

Försiktigt öppnar jag dörren in till hans sovrum och får en chock. Rummet är stökigt vilket det nästan aldrig brukar vara och det ligger disk lite här och där. Men när jag kommer fram till sängen brister mitt hjärta. Invirad i täcket ligger Ludwig med stora påsar under ögonen och han är alldeles rödgråten. Jag sätter mig ner bredvid honom och stryker bort lite hår som hänger ner över hans ögon.

"Ludde." Viskar jag samtidigt som jag skakar om honom litegrann. Han mumlar något otydligt till svar men vaknar inte.

"Ludde, vakna." Säger jag lite högre.

"Mm.." Mumlar han och vrider lite på sig innan han fortsätter sova, jag är dock inte säker på ifall han ens vaknade.

"Ludwig." Säger jag i en vanlig ton och knuffar honom löst på axeln. Han öppnar ögonen och kollar upp på mig innan han vrider sig så att han ligger med ryggen vänd emot mig.

"Men vad?" Suckar han och lägger ena handen för ansiktet.

"Jag och killarna är bara oroliga. Varför har du inte hört av dig på två dagar?" Frågar jag och lutar ryggen mot sänggaveln.

"För att jag vill vara ifred, så dra nu." Säger han och kollar bak mot mig. En hög suck flyr ur min mun och jag kollar menande på honom.

"Ludde seriöst, vad är det som händer? Du pratar inte ens med mig längre..?" Hans blick åker upp i taket och hans ögon blir alldeles glansiga.

Efter ett tags tystnad sätter han sig upp och lutar också ryggen mot sänggaveln innan han börjar prata.

"Jag mår väl inte så bra just nu, på grund utav Rebecka. Du vet då när jag berättade att jag skulle träffa henne?" Säger han tyst och jag nickar innan han fortsätter. "Jag träffade henne och jag trodde att vi skulle lösa allt som hänt och kanske börja om. Men hon ville bara träffa mig för att berätta att hon träffat en ny och att vi ändå aldrig skulle funka."

Min hand tar tag i Luddes och hårt kramar jag om den för att visa att jag finns här för honom. Han för sin vänstra hand mot ansiktet och jag ser hur han torkar bort några tårar från kinderna. Det är riktigt jobbigt att se honom så ledsen.

"Ludde när något sånt händer så kan du inte bara stänga in dig själv. Jag finns här för dig i alla lägen, du kan alltid prata med mig. Du är min allra bästa vän, du är som en bror för mig." Säger jag och lägger min arm runt hans axlar för att dra in honom i en kram från sidan.

"Jag vet Noel, men det är så fucking jobbigt att ens träffa folk just nu.. Och att dessutom veta att ni andra har så lyckade förhållanden och allt, medans mitt inte ens var på riktigt. Iallafall inte för Rebecka." Säger han tyst men rösten brister i slutet och tårarna börjar än en gång rinna.

"Du kommer hitta den rätta personen för dig, jag vet det. Kanske tar det lite tid, men det kommer komma en dag då du hittar någon som älskar dig lika mycket som du älskar den." Svarar jag tyst och han lutar huvudet mot min axel.

"Tack Noel." Viskar han och tar ett grepp om min högra hand.

•••

stackars ludwig :((

glöm inte att rösta och kommentera!

<33