butterflies » hov1

16

Axels perspektiv

Än en gång befinner sig hela gänget på någon klubb här i Stockholm. Skillnaden från dem senaste gångerna är nu bara att jag är helt nykter. Vi sitter vid ett bås där alla får plats och alla förutom jag dricker olika slags drinkar, själv sitter jag med en cola på glasflaska. Det känns skönt att inte behöva tänka på bakfyllan som kommer dagen efter för den är hemsk.

"Jag går till baren och beställer några shots." Säger Dante högt för att överrösta musiken och alla svarar något i stil med 'ja gör det'. Egentligen borde väl ingen av dem dricka mer då de är rätt packade nu, men det kan inte jag bestämma så jag låter dem.

Jag väljer att sitta kvar eftersom det kanske är lite märkligt att vi båda går och beställer när det bara behövs en person. En konversation om något ointressant startas mellan mig och Carmelo och strax därefter kommer Victor med i samtalet.

Min blick flyttas mot baren för att se hur det går för Dante eftersom det tagit ett bra tag sen han gick, men han är inte där. Oroligt kollar jag mot havet med folk som dansar för fullt och där, mitt bland alla människor, rör han sig i takt till någon tjej framför honom. Deras läppar ligger pressade mot varandras och hans händer rör sig upp över hennes kropp. Mina andetag fastnar i halsen och det känns som att någon precis skjutit mig rakt i hjärtat. Snabbt ställer jag mig upp med tårar rinnandes nerför kinderna och får hela gängets blickar på mig. Istället för att bry mig om dem tränger jag mig förbi alla människor och försvinner fort ut från klubben. Inte ens friskluften kan hjälpa mig att andas och tårarna forsar nerför mina kinder likt ett vattenfall när jag springer längs gatan mot en okänd destination.

Tillslut måste jag stanna när jag inte längre får ner luft i mina lungor och jag svänger in i en mörk gränd för att få vara ifred från allmänheten. Trött sätter jag mig ner på den kalla marken och lutar mig mot tegelväggen bakom mig. Desperat försöker jag att andas medans mina tårar faller likt ösregn längs mina kinder. Bilden av Dante med den där tjejen visas framför mig som en film och jag drar upp knäna mot min bröstkorg i ett försök att försvara mig från att få mitt hjärta krossat, men förgäves.

Jag vet inte hur länge jag sitter där i den mörka gränden, kanske bara några minuter eller kanske flera timmar, jag vet inte. Men tillslut har tårarna torkat sig fast i min hud och hela kroppen värker efter att ha skakat okontrollerat såpass länge. Min mobil drar jag upp ur fickan på den tunna jackan jag haft med mig hela kvällen och ser därför att klockan är efter fyra på morgonen, det har gått flera timmar sen jag var på klubben. Mina ögon svider av det starka ljuset från skärmen och snabbt drar jag ner ljusstyrkan till det lägsta läget. Jag har över femtio missade samtal och dubbelt så mycket olästa meddelanden.

Efter ett tag går jag in på mina meddelanden och kollar snabbt igenom vad som skrivits. Det mesta består av 'vart tog du vägen??' , 'vad hände?' , 'svara!!' och så vidare, fast lite felstavat då ingen var nykter. Jag väljer att inte svara utan går in på min och Dantes konversation.

Dante;
Axel vsrflr stacj du??!

Svara snölls

Fsn det ör miyt fel

Förlpt !!!

Jsg tänjte inte på vsd jag gjirde

Snällla svars mig

Seriöst dy mpste svara

Jag ksn inye hitta dig npgonstsns

Jsg måste dricks vatten

Fan Axel det har gått två timmar nu vart fan är du??

Klockan är ett på natten men jag tänker fan inte sluta leta efter dig