butterflies » hov1

24

Noels perspektiv

"Jag vet men, alltså jag vet inte vad ni kommer tycka om saken." Efter att ha harklat mig åker min blick sakta över varje person i rummet. Alla ser lika förvirrade ut så istället för att dra ut på det ännu mer säger jag det bara.

"Jag tänker fria till Ellinor, och skulle hon säga nej eller något så tänker jag vänta på henne tills hon är redo." Nervöst drar jag händerna emot varandra medan jag kollar ner i golvet.

När jag vågar kolla upp på mina bästa vänner ser alla chockade ut. Men det hade jag förväntat mig. Ingen säger något och det gör att jag knappt vågar andas, så nervös är jag. Tänk om de blir sura och inte tänker stötta mig i det här?

"Är du seriös eller sitter du och ljuger oss rätt upp i ansiktet just nu?" Frågar Dante och jag himlar med ögonen.

"Tror du jag skulle sitta här och ljuga om att jag vill fria till Ellinor eller?" Ibland är han bara allmänt jävla korkad.

"Nej men man vet aldrig. Så, när ska du göra det?" Frågar han sen och jag drar handen genom mitt trassliga hår.

"Alltså jag vet inte riktigt, snart hoppas jag iallafall." Mumlar jag.

Efter att jag sagt det ställer sig alla upp från deras platser. Ludwig kommer fram till mig och tar tag i min hand innan han drar upp mig från stolen jag sitter på. Han drar in mig i en hård men känslosam kram och jag kramar minst lika hårt tillbaka.

"Grattis bror!! Fan vad kul! Jag är så glad för din skull." Säger han in i min axel då han är kortare än mig.

"Tack Ludde. Så du tycker inte att jag är galen eller så?" Frågar jag och skrattar svagt. Men seriös är jag, skulle vara bra att få veta ifall jag har tappat det.

"Nej såklart inte, du och Ellinor är som gjorda för varandra och jag överdriver inte ens." Vi drar ifrån och jag ler stort.

Dante kramar om mig direkt efter och grattar mig innan Axel gör samma sak. När vi suttit oss ner igen lägger jag handen i jeansjackans ena ficka. Försiktigt drar jag ut asken och allas ögon blir dubbelt så stora. Jag antar att det här är som ett litet bevis på att jag är hundra procent allvarlig. Mina fingrar dras lätt och försiktigt över det sammetslena materialet på den lilla asken. Ett leende växer sig stort på mina läppar bara vid tanken på att Ellinor kanske kommer vara min för alltid.

"Får vi se ringen?" Frågar Axel och jag nickar innan jag ger asken till honom.

Försiktigt öppnar han den och drar in ett förvånat andetag. I asken ligger en guldring som är prydd med en större diamant som har små diamanter runtom. Chockat visar han Dante och Ludwig hur ringen ser ut och förvånat kollar alla tre mot mig. Jag vet inte vart jag ska ha blicken så tillslut får den hamna på asken.

"Men herregud Noel, den är ju jättefin!" Säger Axel medans han granskar ringen.

"Tack så mycket." Ler jag och känner hur mina kinder blir lite varmare.

"Hon kommer inte säga nej om du kommer med den här ringen till henne. Den är fantastisk!" Skrattar Dante, förvånad är han också.

"Alltså den är verkligen jättefin! Men hur mycket kostade den? Jag menar, guld och diamanter är ju svindyrt." Ludwig tar asken ur händerna på Axel och drar försiktigt tummen över ringen.

"Ehm den kostade nästan trettiotusen.." Skrattar jag, försöker dölja hur skakig jag är på rösten.

Det ser ut som att alla tre tappade sina hakor och jag nickar sakta. Det är tyst ett tag och under tiden hinner jag tänka säkert hundra olika sätt de skulle kunna reagera på. Ludwig sträcker asken emot mig innan han öppnar munnen igen.

"Du måste verkligen älska henne ifall du köper en ring för nästan trettiotusen åt henne. Jag är glad för din skull Noel." Ler han.

Dantes perspektiv

Jag och Axel är påväg hem till mig igen efter att ha varit i studion i nästan tre timmar. Klockan är lite över elva på kvällen och Axel verkar vara rätt trött, medans jag själv är helt klarvaken. När jag stängt av bilen blir det helt knäpptyst vilket är riktigt skönt. Mitt huvud hamnar mot nackstödet på sätet och därefter stängs mina ögonlock. Mina andetag är jämna och en slags lugn känsla åker över mig likt en våg. Av någon anledning älskar jag att bara sitta tyst i bilen och bara andas.

Efter ett tag av tystnad hör jag hur Axels andetag är tyngre och mer jämna än förut och jag kollar mot honom. Som jag trott sover han och jag ler av synen. Han är så otroligt fin, mitt hjärta. Egentligen förtjänar han någon bättre än mig, men jag kan inte låta bli att vara egoistisk. Jag skulle inte klara mig utan honom och det är ren fakta. När jag sårade honom och vi var utan varandra i typ en vecka höll jag bokstavligen på att gå under.

Tyst knäpper jag upp bilbältet innan jag tar nycklarna och mobilen och går ut ur bilen. När jag öppnar dörren vid Axels sida är jag noga med att han inte lutar mot dörren. Jag böjer mig över honom och knäpper upp bältet innan jag försiktigt skakar om honom.

"Axel baby, ska vi gå in?" Frågar jag tyst och lägger handen mot hans ena kind.

"Mmm.." Förmodligen pratar han i sömnen för han rör sig inte ur fläcken. Jag kan inte låta bli att skratta lite åt hur gullig han är.

"Axel kom så går vi upp, är inte sängen mycket skönare än ett säte i bilen?" Frågar jag och lägger handen på hans arm innan jag försiktigt skakar om honom. Hans ögonlock fladdrar till och trött kollar han på mig med ett leende.

"Jo.. det är ju sant.." Mumlar han och gäspar stort medans han drar händerna över ansiktet.

"Fan jag märkte inte ens att jag somnade." Säger han och ett litet skratt lämnar min mun.

"Du är då riktigt söt när du sover iallafall." Ler jag och tar hans hand i min när vi stängt dörren till bilen och låst den.

Hans kinder blir någon nyans rödare och mitt leende växer. Att jag kunde bli så pass kär som jag är nu visste jag faktiskt inte. Men jag är jävligt glad att Axel och jag hittade varandra för han har verkligen gjort mitt liv hundra gånger bättre.

•••

är inte alls nöjd med det här kapitlet och har verkligen försökt skriva det på ett bra sätt, därför har det tagit nästan en vecka för mig att uppdatera. min uppdatering på senaste har varit usel, jag ber om ursäkt för det.

älskar er, ni är bäst <33

rösta och kommentera gärna <3