butterflies » hov1

13

Axels perspektiv

Under resten av tiden Stella och våra föräldrar är här kan jag inte sluta tänka på att killarna nästan fick reda på att jag och Dante i princip är tillsammans. Eller vi är ju inte officiellt ett par eftersom ingen av oss har tagit steget att fråga, men vi borde nog ta tag i det snart.

När jag blivit lämnad ensam igen är klockan efter nio på kvällen och jag känner mig riktigt trött, så jag går och lägger mig utan att ens tänka tanken på något annat. 

Yrvaket sätter jag mig upp för att försöka urskilja vad det är för ljud som väckt mig och kopplar det tillslut till att min mobil ringer. Direkt börjar jag leta efter den och hittar den bland mina kläder på golvet. Innan jag svarar hinner jag se att klockan är kvart över tre på natten och jag undrar genast vad som är så viktigt när det är såpass sent.

"Hallå?" Mumlar jag och drar handen över ansiktet.

"Väckte jag dig?" Hör jag en nedstämd röst på andra sidan linjen fråga.

"Ja men det är lugnt, har det hänt något?" Min puls höjs märkbart och jag känner mig helt plötsligt helt klar i huvudet.

"Ja, eller alltså det var mitt fel." Jag rynkar på ögonbrynen och känner mig väldigt förvirrad.

"Vadå vad menar du? Vad har hänt?"

"Axel ja-jag kysste.." En djup utandning hörs och jag sätter handen för pannan.

"Noel vem kysste du?" Frågar jag och hoppas innerligt att han ska säga sin flickväns namn, även fast det inte kommer hända.

"Fan.. De kommer hata mig.." Med tanke på att det är mitt i natten och det är helg så har jag förstått att han är eller har varit på en fest eller något, så han är full.

"Noel." Säger jag bestämt för att få hans uppmärksamhet.

"Ja?" Jag hör tydligt att han gråter nu och min oro ökas.

"Vart är du just nu?" Frågar jag och lägger samtalet på högtalare för att kunna klä på mig.

(måste bara nämna att jag varit i stockholm en endaste gång så har absolut ingen aning hur något ser ut där. jag hittar alltså på hur saker och ting ser ut.)

"Jag vet inte riktigt.. Vid en park." Mumlar han.

"Hur ser det ut?" Frågar jag.

"Ehm parken har två gungor, en rutchkana, en stor sandlåda och någon klätterställning. Sen är det en massa hus runtomkring." Svarar han och suckar.

"Okej, vart har du varit?"

"Jag var på fest hos Miriam-" Börjar han säga men jag avbryter honom.

"Noel jag vet vart du är, stanna där så kommer jag och hämtar dig." Säger jag medan jag sätter på mig skorna och en tunn skaljacka då det är lite kallare på nätterna.

"Okej men kan du skynda dig? Jag vill inte vara ensam.." Suckar han igen och snyftar till.

"Jag ska hoppa in i bilen nu så jag är där om typ tio, femton minuter." Svarar jag och vi lägger på.

Som jag förväntat mig sitter han i en utav gungorna i parken, helt söndergråten. Snabbt parkerar jag bilen innan jag skyndar mig fram till Noel som skakar i hela kroppen. Jag får dra upp honom på fötter då han inte gör någon insats till det själv och snart håller jag hårt om honom i min famn. Hulkande lägger han sina armar om mig och i över tjugo minuter står vi helt tysta där i parken eftersom han inte ville gå därifrån.