butterflies » hov1

18

Dantes perspektiv

Trött slår jag upp ögonlocken men stänger igen dem direkt efteråt. De senaste dagarna har jag bara legat i sängen och funderat på hur i helvete jag kunde vara så dum. Att säga att jag är en idiot är en underdrift för jag är så mycket mer än det. Axel är världens finaste människa och han skulle göra allt för en, men ändå sårar jag honom på det värsta sättet.

Noel skrev till mig för några dagar sen och berättade att han pratat med Axel om allt. Då hade Axel sagt att vi två borde prata men jag har inte hört ett knyst från honom, dock förstår jag varför.

Efter att ha legat i sängen i kanske tjugo minuter kliver jag upp för att äta något. Min aptit har väl inte varit den bästa nu med tanke på allt, men det får jag skylla mig själv för. En kopp kaffe och en ostmacka får det bli idag för jag är inte så hungrig. Det är så konstigt egentligen att man oftast tappar matlusten när man mår dåligt, men jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Mitt i ett avsnitt av någon tråkig serie knackar det på dörren och jag drar fundersamt ihop ögonbrynen, vem är här klockan tio på kvällen en onsdag? Jag går lugnt mot ytterdörren och stannar upp precis framför den för att kolla i kikhålet. Det känns som att mitt hjärta stannar och direkt börjar jag andas djupare, rysningar längs ryggraden bryter ut och jag lägger försiktigt handen på handtaget. Dörren glider sakta upp och mina ögon tåras upp så fort jag ser honom.

Axels perspektiv

Jag klarar inte av tystnaden mellan mig och Dante längre, den tar kol på mig. Utan att tänka mer på vad jag bör göra går jag fort till hallen och tar bilnycklarna innan jag fort skyndar mig ut. Jag har väntat i några dagar för att försöka reda ut mina tankar och hur jag vill göra med förhållandet. Det enda jag lyckats med hittills är att göra saknaden värre vilket inte direkt var planen.

Mina steg förs långsamt upp för trapporna till hans dörr. Nervositeten och rädslan över hur det här kommer sluta får mig nästan att ångra mitt beslut. Tillslut står jag framför den välkända ådörren och försöker ta djupa andetag. Min blick förs ner mot brevinkastet, Dante Lindhe. Hans namn är det finaste mina öron någonsin fått höra. Efter många om och men för jag upp min knutna näve mot dörren och slår försiktigt tre små korta slag. Min chans till att fly från problemet ännu en gång är borta.

Jag hör steg innanför dörren och nervositeten har aldrig varit större än nu. Efter några sekunder ser jag hur dörrhandtaget trycks ner och hur dörren sakta glider upp, det mina ögon får se är en chock. Han ser otroligt trött ut och han verkar inte ha tagit hand om sig själv dem senaste dagarna, inte för att jag heller gjort det direkt. Mina ögon möter hans och jag ser hur hans blir alldeles blanka av tårar. I tystnad står vi bara och kollar på varandra tills jag tillslut bryter den.

"Hur, hur mår du?" Frågar jag tyst och harklar mig försiktigt efteråt.

"Är det inte jag som borde fråga dig det? Jag sårade dig på värsta sättet, Axel." Mumlar han med en raspig röst och jag ryser till när han säger mitt namn.

"Jag vet." Säger jag tyst och kollar ner i golvet.

"Vill du komma in?" Frågar han sen och jag nickar sakta.

I hallen studerar han varenda rörelse jag gör medans jag knyter upp skorna och ställer dem på den vita skohyllan. När jag ställt mig upp ordentligt igen går vi tyst mot vardagsrummet. Vi båda vet nog att det här kanske inte kommer vara det roligaste samtalet så i början sitter båda helt tysta och försöker starta konversationen.

"Förlåt Axel, i fredags gjorde jag mitt livs största misstag när jag kysste den där jävla tjejen. Jag vet inte varför jag gjorde det men jag vet att skulle jag kunna, så skulle jag göra allt för att få det ogjort." Mina ögon tåras upp och jag vrider huvudet åt Dantes håll för att möta hans blick.

"Jag vet Dante, jag vet. Men livet funkar inte så." Börjar jag och han ser sårat ner på sina händer han har i famnen. Jag ser hur tårar börjar rinna och jag flyttar mig försiktigt till hans sida för att ta tag hans ansikte. Jag drar försiktigt mina tummar under hans ögon innan jag fortsätter. "Men jag vet att vi kan försöka igen."

"Menar du verkligen det du säger just nu?" Frågar han och ser chockat men glatt på mig. Mina egna tårar börjar sakta rinna medans jag nickar.

"Ja, jag klarar mig inte utan dig. Du är mitt allt Dante." Viskar jag och för mitt huvud närmare hans.

"Och du är mitt allt, Axel jag älskar dig verkligen så förlåt." Viskar han tillbaka och jag ler svagt.

"Jag älskar dig också."

Dante lägger sina händer på mina höfter innan han drar upp mig i sin famn. Hans armar läggs runt mig innan jag trycker mina läppar mot hans och fjärilarna i magen är vildare än någonsin.

"Kan du inte sova här inatt?" Mumlar han mot mina läppar och jag nickar lugnt.

"Jo, jag har haft lite svårt att sova utan dig." Mumlar jag tyst tillbaka och han pressar sina läppar mot mina igen.

•••

det tog lite tid att få upp kapitlet, har haft det lite svårt med typ allt men det kändes bättre idag vilket är skönt.

lite kortare kapitel den här gången, men jag ville få upp något innan det blir för sent.

rösta och kommentera gärna <33