Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 7

"Harry!!" ropade jag och sprang fram till Harry som väntade på mig en bit fram på stigen.

"Grace!" skrek han tillbaka och log sitt gulliga leende.

När jag kom fram till honom drog han in mig till sin famn och kramade om mig. Innan han släppte taget, gav han mig en puss på kinden. Jag rättade till den rosa ryggsäcken som jag hatade och började sedan gå uppför stigen som gick genom skogen med Harrys hand i min. Vi följde den vanliga stigen ner mot hamnen och gick ut på den första bryggan som alltid var lika tom. Jag kastade av mig skorna och sprang fram till kanten för att sedan sätta mig ner och låta fötterna plaska i vattnet. Harry var som vanligt några sekunder efter mig och jag skrattade precis som alltid när han satte sig bredvid mig och gav mig en förvånad blick.

"Vad har du i ryggsäcken?" frågade han hoppfullt och jag gav honom en snabb blick innan jag grabbade åt mig ryggsäcken för att öppna den.

"Usch.. jag avskyr verkligen denna ryggsäcken! Hatar rosa!" utbrast jag för den säkert femhundrade gången och Harry fnissade.

"Vad hatar du mest, rosa eller balett?" frågade han och gav mig en lätt knuff. Jag skakade frustrerat på huvudet.

"Balett är rosa.." sa jag och vi båda brast ut i skratt.

"Så, vad har du med dig?" frågade Harry igen och jag fortsatte min misslyckade öppning av ryggsäcken. Jag skådade dragkedjan med ett hjärta på noga medan jag drog upp den.

"Mamma bakade bullar nyss, så jag snodde fyra till oss."

"Åh älskar din mammas bullar! Nåt mer?"

"Jordgubbssaft, din favvo"

Med ett stort leende på läpparna tog han emot en nybakad bulle och förde den mot munnen. Dem var fortfarande ljumna och doften av bulle spred sig. "Det borde vara olagligt att baka så goda bullar. Din mamma borde nog bli arresterad." utbrast Harry och jag skakade på huvudet.

"Mmmh så gott!" ropade jag sedan och tog en klunk av saften.

”Grace?” frågade Harry sedan och tittade allvarligt på mig. Jag gav honom en fundersam blick.

”Ja?” svarade jag oroligt. Han tog min hand och log svagt mot mig.

”Vad som än händer så ska det alltid vara vi, okej?”

”Alltid.”

Den tioåriga pojken bredvid mig log brett men jag kunde se hans oroliga blick. Han hade vart min bästa vän i hela mitt liv och det skulle inte förändras. Fastän jag bara var nio år kunde jag ändå bestämma att det skulle vara han och jag hela livet ut. Vad som än händer.

När Harry böjde sig ner för att undersöka temperaturen på vattnet så passade jag på att busa. Mina båda händer fördes mot hans rygg och med ett plask föll han i vattnet. Jag skrattade hejdlöst åt hans förvånade blick och efter några skvättar var jag också rätt blöt. ”25 grader!” utbrast han sedan och log. Därefter tog han tag i min arm för att dra ner mig i vattnet. Jag protesterade högt, men det hindrade honom inte. Snart låg vi båda i vattnet och jag förvånades över hur skönt det var.

* * *

Åren gick och minnena blev fler. Vårat löfte att alltid vara där för varandra och aldrig låta varandra gå, hade hållit i och vi var bättre vänner nu än någonsin. Jag kunde berätta allt för Harry även fast han var kille och samma för honom. När jag fyllde femton anordnades en fest hemma och hela min släkt var där plus mina närmaste vänner. Jag och Harry smet iväg efter ett tag och sprang bort mot den lilla bryggan vi alltid suttit och snackat på. Som vanligt var jag först att sätta mig och Harry kom efter.

”Hur känns det att vara femton bast?” frågade han och knuffade till mig en aning.

”Sjukt skönt” svarade jag och log.

Vi pratade inte mycket, bara satt och kollade ner i det klarblå vattnet. Ännu var det bara maj och vattnet hade inte hunnit värmas upp. Men det spelade ingen roll ifall det var mitt i vintern eller sommar, vi satt ändå alltid här ute när vi ville försvinna från allt annat. En orolig stämning spred sig när jag såg Harrys min förändras. Han kollade upp på mig och mitt leende blev svagare.

”Vad är det Harry?” frågade jag oroligt.

”Om en vecka ska jag in på auditon för X Factor” sa han och jag kollade frågande på honom.

”Jag vet, jag ska ju med.. men är inte det bra?”

”Fast tänk om jag kommer in, tänk om inte vi kommer träffas lika mycket då..” suckade han och tog ett andetag, ”jag vill inte förlora min bästa vän..”

Jag log en aning men insåg samtidigt att han hade rätt. Lika snabbt skakade jag bort tankarna och intalade mig själv att det aldrig skulle hända. ”Det har vart du och jag i hela våra liv, hur skulle något sådant kunna ändra på det?” sa jag och han nickade.

”Du har nog rätt.”

Han gav mig en kram och en puss på kinden och jag log brett igen. Om en vecka skulle jag följa med Harry till Manchester där han skulle sjunga inför en massa människor. Det var rätt häftigt att tänka tanken att jag skulle stå där bakom och se när min bästa vän göra audition för ett så stort program som X Factor. Han hade valt att sjunga Stevie Wonder's låt Isn't she lovely och jag hade vart med nästan varenda gång då han övat. Jag längtade enormt och med tanke på hans grymma röst så slog jag vad om att han skulle komma långt.

”Du och jag för evigt.” sa han lugnt.

Jag nickade sakta. ”För evigt.”

Jaa, här har ni kapitel 7. Det går fort nu känner jag, hoppas ni är lika exalterade som jag. Till er som tycker om flashback - här har ni ett helt kapitel!! Hoppas ni tyckte om det, rösta/kommentera jättegärna snälla ni xx

- Charamelle