Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 8

Jag kollade ner i gräset och granskade små insekter som sprang runt. Blicken fastnade på en liten myra som såg ut att försöka stiga Mount Everest när den skulle ta sig uppför ett högt grässtrå. Jag stampade otåligt på stället och väntade på att Harry skulle säga något.

”Ska du säga något, eller tänker du bara stå där?” fnös jag och tittade upp.

”Grace..” började Harry och jag suckade.

”Kalla mig inte Grace, när ska du fatta?” fräste jag otåligt. Han kollade lugnt på mig, vilket bara retade upp mig ännu mer. Förstod han inte vad jag sa eller? ”Herregud..”

”..Gray, jag är ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska sluta hata mig, jag bara.. jag bara vill att du ska veta att jag inte menade något av dethär..” fortsatte han och jag skakade ängsligt på huvudet. Jag visste inte om det var för hans sorgsna ton eller ansiktsuttryck som gjorde mig knäsvag, men på något sätt kändes det som han menade varenda ord.

”Vad hände med löftet?” frågade jag tyst och snörvlade till. Gråten hade satt sig i halsen och bara väntade på att få komma ut.

”Vilket löfte?”

Harry's perspektiv:

Jag såg på Gray med förtvivlad min. Hur kunde jag vart så dum och bara lämnat henne bakom mig? Hon hade alltid betytt mer än allt för mig än någon annat.

”Att du inte ens minns.. du är kanske inte den personen jag trodde du var trots allt. Detta var ett stort misstag, jag visste att jag inte skulle kommit hit.” sa hon och jag kunde se sorgen i hennes djupblåa ögon.

”Du förstår inte hur jobbiga dessa tre år har varit, jag har jobbat skiten ur mig, bara för att få göra det jag älskar.” sa jag så lugnt jag kunde.

Allting i min hjärna hade sjunkit ihop till en enda stor klump när jag hela tiden skulle komma ihåg och lära mig nya låttexter, tider för intervjuer och massa mer. Jag hade bara fått lägga allt annat bakom mig för att kunna leva ut min dröm. Det ställdes höga krav på en och det fanns inte mycket ledig tid. Jag och killarna hade fått tjata i flera månader för att få ledigt denna sommar och få åka hit. Tillslut hade dem gått med på det men det var inte så att vi skulle slippa resten, nejdå, det skulle komma senare. Allt på en gång.

”Hur svårt kan det vara? Skriva lite låtar, gå på intervjuer och ha konserter. Det kan väl inte vara så komplicerat.” fnös hon. Trots den självsäkra blicken kunde jag se hur osäker hon såg ut. Bakom dendär masken fanns gamla vanliga Grace, hon som alltid var så perfekt och oskyldig. Om man kollade riktigt noga kunde man se hennes riktiga jag och jag visste att hon förstod bättre.

”Lägg av Gray, vi båda vet att det inte är så enkelt. Och om det vore lättare, vilket jag önskar att det var, så hade inte vi stått här idag.” sa jag och hon skakade lätt på huvudet medan mungiporna bredde ut sig i ett flin, ”det vet du.”

Plötsligt försvann flinet på hennes läppar och en kall rysning forsade genom min kropp då jag såg hennes händer fort täcka över det vackra solbrända ansiktet. Hennes kropp skakade till och jag kunde ana en tår falla nerför hennes kinder, bakom de smala fingrarna. Jag skyndade mig fram till henne och drog henne intill mig. En trygg värme spred sig mellan våra kroppar och jag önskade att jag kunde stanna där för evigt. Att få känna hennes kropp mot min, det hade jag drömt om länge.

”Vad är det? Vad tänker du på?” viskade jag tyst och lyfte upp huvudet för att möta hennes blick. Mascaran hade hängt med tårarna och låg nu placerad under ögonen i en svart klump. Färgen hade även placerat sig på min min skjorta där hon haft sitt huvud men det brydde jag mig inte om. Jag granskade henne noga och även fast sminket inte längre satt där det skulle var hon trots det lika vacker.

”Du lovade.. du lovade att det skulle vara vi.. för.. evigt..” stammade hon mellan alla tårar. Jag försökte le men jag lyckades inte. Att se henne så ledsen förstörde mig. Jag förstod inte hur allt detta kunde ha hänt, jag borde förstått bättre.

Hon la huvudet ner på min axel igen och jag lutade mig lite över hennes. Då kände jag hur tårarna började bränna i ögonen och ett snyftande lämnade min mun. Jag kunde inte hålla mig längre, hur mycket jag än ville slippa, slippa visa mig svag inför henne. Men det gick inte att hålla tillbaka längre, det var lika bra att ge upp. Jag snyftade en gång till och kände hur en tår föll ner på kinden.

Grace's perspektiv:

Mitt bland alla tårar kände jag en stark känsla av att en vattendroppe föll ner på min rygg och trängde genom det tunna linnet. Strax därpå hörde jag en snyftningar vilket fick mig att rycka till. Jag lyfte upp huvudet från hans axel och la märke till den svarta fläcken jag skapat av min rinnande mascaran.

”Gråter du?” frågade jag med en förvånad ton.

Jag hade sett Harry gråta en enda gång innan och det var när han hittade sin katt Zeena död och rensad på gatan utanför våra hus. Då var han runt 5 år gammal och jag 4. Sen dess hade jag aldrig sett eller hört honom gråta. Det skar mig som en kniv i bröstet och jag visste inte om jag skulle klara av mer. Han förflyttade sin hand mot ansiktet för att torka bort tårarna och skakade sedan på huvudet.

”Nej, jag fick bara något.. något i ögat..” sa han och jag ställde mig upp för att kunna se honom i ögonen.

”Sluta, du gråter..” sa jag och kände ännu en tår strömma nerför kinden.

”Förlåt” viskade han, så tyst att jag fick anstränga mig för att höra.

”För vadå?” frågade jag försiktigt. Minnet stod stilla och jag kunde inte sätta fingret på vad han menade. Jag klarade inte av att se honom så ledsen och framförallt inte gråtandes.

”För att jag är en sån idiot.. jag kommer aldrig förlåta mig själv för det jag gjort mot dig, du förtjänar så mycket bättre.” sa han och torkade bort ännu några tårar, ”förlåt.”

I'm so happy, jaa ni, hur tycker ni detta går? Vad tycker ni om storyn :) vill gärna veta, få lite respons osv så att jag kan förbättra mig eller ändra på något. Hoppas ni tyckte om kapitel 8. 

Har Grace förlåtit Harry?

Kommentera vad ni tror & rösta jättegärna !

- Charamelle