Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 29

Jag ställde mig upp och torkade bort tårarna. Jag tog upp mobilen ur jackfickan och kollade på klockan. Harry hade varit nere i vattnet i tre minuter nu. Tänk om han-

Jag skakade genast bort tankarna. Så fick jag inte tänka. Harry levde. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag bara vänta. Jag tittade på mobilen igen, fyra minuter. Då slog det mig, kanske skulle jag ringa någon. Polisen eller ambulansen. Jag hade aldrig varit med om detta innan. Jag skulle precis slå numret då Harry dök upp ur vattnet. Jag ryckte till och hjälpte honom uppför bryggan. Han hostade och ur hans mun forsade vatten som han råkat få in. När han kommit upp på bryggan la han sig på mage och drog allt vad han kunde. Först då upptäckte jag de två armar som låg placerade i hans grepp. Jag ryckte loss hans grepp och tog själv ett stadigt tag om armarna. Hon hade på sig sin favoritjacka, den i rosa skinn. Jag koncentrerade mig och drog allt jag kunde för att få upp kroppen. Herregud, var hon död?

Bredvid mig låg Harry och huttrade. Han var dyngsur och håret låg slankt bakåt. Strax fick jag upp Emily och la henne på bryggan. Jag hörde hur Harry ringde till någon och jag antog att det skulle vara våran räddning. Eller Emilys räddning.

"Oh herregud" viskade jag och började pumpa mot Ems bröst för att få hjärtat i liv igen. Jag skulle aldrig orka att göra detta och Harry var lika slut han med. Bara några minuter därpå hördes syrener komma mot oss och strax därpå kunde man skymta ambulanser och polisbilar.

Några män sprang fram till oss och kollade läget på Emily. Dem la henne på en bår med syrgas. Jag hjälpte Harry upp på fötter igen och ambulansmännen gav honom varma filtar och något varmt att dricka. Jag visste inte vad den mystiska muggen innehöll, men det var inget i form av te eller kaffe - därmed inget jag var van vid. Harry slukade innehållet som om det vore det sista han fick i sig. Jag kramade om honom för att ge honom all värme jag hade.

Såfort ambulansen hade kört iväg och vi svarat på några utav polisens frågor, hörde vi hur folk smög i buskarna. Strax därpå blixtrade det till och det blev bara med och mer. Jag suckade. Paparazzis. Kunde dem verkligen sjunka så lågt att dem bombarderar en kändis när han just räddat livet på en människa. Eller om hon ens lever fortfarande, det visste vi inte. Jag skyndade mig att fösa bort Harry och drog med honom bort till bilen. Det skulle inte se bra ut ifall händelsen dök upp i tidningen dagen därpå, fylld med massa smaskiga foton.

Jag puttade in Harry i framsätet och satte mig själv vid ratten. Jag andades in och ut några gånger innan jag startade. Visst hade jag körkort, men det var säkert över ett år sen jag körde bil senast.

"Grace du behöver int-" började Harry med svag röst. Jag hyssjade honom och log skeptiskt.

"Jag fixar detta, försök vila nu" svarade jag. Han nickade och slöt sakta ögonen. Aldrig hade jag sett honom såhär svag, Harry som alltid skulle vara den stora starka bjässen. Någon minut därpå somnade han och jag sneglade gång på gång åt Jans håll för att betrakta honom. Hur kunde han vara så vacker även när han sov? Jag tvingade blicken tillbaka till vägen. Inga fler olyckor intalade jag mig själv.

Jag svängde in på sjukhusets parkering och såfort bilden stod stilla vaknade Harry. Han flög upp och såg sig omkring.

"Vi är framme på sjukhuset Harry" svarade jag då han rynkat ögonbrynen åt det mörka landskapet utanför bilen.

Vi tog oss ur bilen och småsprang mot den stora byggnaden. Vi skyndade oss fram till disken. Jag kippade efter andan. Det var tungt att springa såhär sent.

"Emily. Emily Clark" rann det ur mig. Den unga kvinnan bakom disken bläddrade på sin dator och sökte sig därefter min blick. Hon sneglade skeptiskt mot Harry som försökte gömma sig under sin blöta hoodie. Här ville han inte bli bemött av paparazzis, men nog såg expediten vem han var.

Mutt tålamod hade nått sin gräns och jag blickade menat mot kvinnan. Hon formade ett 'oh' med läpparna och vände blicken mot datorn igen.

"Hon är i rum 257, andra våningen. Jag vet dock inte-" började hon, men innan hon avslutat meningen hade jag och Harry rusat därifrån. I vanliga fall hade jag aldrig avbrutit någon på det sättet, jag tyckte det var riktigt oförskämt. Men nu fanns det för mycket tankar uppe i huvudet och jag hade inte tid att vänta.

Vi rusade mot hissarna. Det är inte försent, intalade jag mig själv. Hon fanns där uppe i rum 257 och hennes hjärta var vid liv. Hon var vid liv, hon måste.

I hissen var det knäpptyst. Det enda jag kunde höra var mina egna hjärtslag. Det fanns inget att säga, inte än. En hemsk oro låg och tyngde över oss och det enda jag ville var att få se Em vid liv en sista gång, få säga hejdå och krama om henne. Vare sig ja fick kämpa för det eller ej.

Det plingade till och nu befann vi oss på andra våningen. Vi skyndade oss fram till rum 257 där Em låg och öppnade dörren försiktigt. Vi båda tog ett kliv in och fick genast syn på henne.

Emily låg där på den smala sjukhussängen med massa sladdar kopplade till sig. Syrgasen satt fortfarande kvar över hennes mun. På en skärm framför henne kunde man se livets hjärtslag pumpas upp och ner som i en bergochdalbana. Jag studerade den en stund innan jag konstaterade att hennes bröstkorg vidgades i samma takt. En liten lättnad sköljdes över mig. Hon levde.

Harry gick fram och satte sig på sängkanten. Han tog hennes bleka hand i sin och kramade försiktigt om den. Sedan viskade han något till henne som jag inte kunde höra. Jag log smått.

Min blick satt fastklistrad på datorskärmen. Jag studerade rörelserna noga. Bara några sekunder därpå började det pipa från den och jag såg hur hjärtslagen blev svagare, och tillslut blev det ett enda vitt streck. Jag hickade till, detta betydde motsatsen till liv. Det tjöt från skärmen och plötsligt rusade en massa läkare in i rummet.

"Vad gör ni två här!?" ropade en man frustrerat, "det är inte tillåtet att bara gå in till en patient så!"

"Men vi skulle bara-" försökte jag och backade hastigt då alla läkare for runt i rummet som vilda höns och letade efter verktyg. Mannen viftade irriterat bort mig.

"Lyssna bara på mig, seså iväg med er!" sa han bestämt och jag nickade.

Jag och Harry gick mot dörren. Innan vi gick ut sneglade jag bak igen. Emilys kropp ryckte till som att hon fick stötar i sig. Jag svalde hårt.

"Hejdå Em, jag älskar dig" viskade jag och stängde dörren efter mig.

Idag har det kliat i mina fingrar något otroligt (bokstavligt talat). Jag kände att det säkert var ett tecken på att jag borde skriva klart detta kapitel, och vet ni vad? Nu kliar det inget alls. Haha magic.

Nu börjar det dra ihop sig. Vi balanserar just nu på livets tunna tråd och detta gäller liv eller död. Ja, nu pratar jag självklart om Emilys självmordsförsök. Just nu leder döden, men vad tror ni händer härnäst?

Nu började det klia igen (fortfarande bokstavligen), så nu kanske man ska sova så att jag orkar skriva mer imon igen. Tills dess - hade bäst! & följ min bae @chayline som precis skapat nytt konto

- Charamelle