Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 19

Emily's perspektiv:

Jag förstod inte vad som plötsligt hände med Gray när jag ställde henne frågan. En helt enkel fråga och hon vart som förstörd. Hon var som ett helt mysterium, och trots att jag hade hört en del av hennes historia så förstod jag inte vad som gjorde henne så deppig såfort man nämde ämnet 'killar'. Men jag antog att hon skulle berätta för mig när hon var redo.

Jag tystnade och tog en klunk utav den inte längre särskilt varma kaffet. Plötsligt vibrerade det i min ficka och någon sekund därpå hördes min ringsignal. Jag slet upp mobilen och svarade i samma rörelse som jag ställde muggen på det lilla bordet mellan mig och Gray. 

"Hej bae" log jag och besvarade Gray's nyfikna blick. 

"Hej min fina, jag kör in på parkerringen nu" svarade Harry i andra änden. Jag log stort. Bara av att höra hans röst gjorde mig glad. Plötsligt var alla andra tankar som bortsprugna. Gray rynkade pannan i ren nyfikenhet. 

"Jag kommer ut." svarade jag kort och fnissade åt Gray. 

"Toppen, jag väntar på dig."  sa han sedan och jag var beredd att säga puss och lägga på, då jag insåg vad jag lovat Gray. Det förklarade hennes konstiga blickar. 

"Ehm, det var en till grej.." sa jag och väntade på svar från Harry för att vara säker på att han var kvar.

"Vadå?" hörde jag hans nyfikenhet sprudla. 

"Min bästavän, eller ah kollega, duvet som jag berättat om.., hon vill gärna träffa dig" fortsatte jag och han skrattade till. 

"Men självklart, ta med henne och skynda er ner. Puss" svarade han snabbt och därefterr la jag på.

Gray såg på mig.

"Så, vad sa han?" frågade hon nyfiket.

"Att vi skulle skynda oss ner." svarade jag och vi båda ställde oss hastigt upp, ställde muggarna i diskhon och skyndade oss därefter ut ur byggnaden. Där stod hans stora Range Rover och när vi närmat oss så öppnades bildörren. Jag skymtade hans lockar och kollade därefter bredvid mig för att tyda Gray's min när hon såg honom. 

Jag granskade henne noga, och när hon fick syn på Harry så försvann hennes leende snabbare än jag ens hann blinka. Plötsligt såg hon förstörd ut, som om personen framför henne just hade tagit livet av någon. Jag förstod ingenting, och när jag vände blicken åt Harry såg jag samma blick. Jag förstod ingenting. 

Harry's perspektiv:

Jag satt i den stora Range Rovern och väntade på Em och hennes väninna. På något sätt var jag löjligt nyfiken på henne bästa vän, just för att jag fått höra så mycket om henne. Att äntligen få träffa henne var riktigt spännande. Som ett litet barn på julafton. Löjligt, men kul.

Jag såg dörren till bakbyggnaden öppnas och ut kom två gestalter. En brunett och en blondin. Eftersom Emily var blond så betydde det alltså att hennes vän var mörkhårig. Av någon konstig anledning påminde det mig om Grace. Grace som jag fortfarande älskade, men inte vågade ta kontakt med då hon säkert hatade mig efter mitt anfall för ett år sedan. Åh, Grace. 

Sekunder därpå vaknade jag upp ur mitt drömmande. Det var inte läge att tänka på Grace nu, hur mycket jag än ville minnas våra fina minnen. Det var borta för gått, aldrig att hon skulle förlåta mig. Jag förflyttade min blick från ratten och upp mot de två tjejer som inte längre var långt ifrån. Jag bestämde mig för att gå ur bilen och möta upp dem på vägen, vilket jag också gjorde. Sakta öppnade jag bilddörren och skakade bort alla tankar om Grace och blickade sedan bort mot Emily. 

Emily hade blicken vänd mot tjejen när dem gick mot mig och det tog ett bra tag innan jag kunde tyda deras ansikten. När jag kommit tillräckligt nära för att se något, såg jag vem det var som gick bredvid min flickvän. Grace. Helvete. 

Då min blick mötte hennes, såg jag hur hennet ansiktsuttryck ändrades från glatt till sorgset. Hon såg förstörd ut, vilket jag också kände mig. Jag kände att tårarna samlade sig innanför mina ögon. Jag skymtade Emilys förvånade min när hon pendlade blicken mellan två andra helt förstörda.

"Ehm.. Harry detta är.." började Emily med en väldigt tveksam ton. Jag avbröt henne, och lät de bubblande orden lämna mina läppar utan att ens försöka hindra dem.

"Grace?" sa jag. Det var inte menat att tona det som i en fråga, men jag vart så förvånad över att se henne. Det var inte precis henne jag hade förväntat mig. Hon mötte min blick och plötsligt såg hon en aning irriterad ut.

"Måste jag behöva säga det?" svarade hon spydigt, och då förstod jag.

"Förlåt, Gray."  rättade jag mig sedan. Hon log ett extremt fejkat och på något sätt 'ironiskt' leende. Jag skakade lätt på huvudet. Inte igen.. tänkte jag. Jag orkade inte med hennes bitchiga attityd. Jag förstod ifall hon hatade mig, men varför var hon tvungen att sätta för hennes förfärliga fasad över den annars superfina personen hon hade på insidan? Det irriterade mig en aning.

"Känner ni varandra?" frågade Emily sedan förvånat. Hon gick rakt på sak och verkade rätt otålig och ville ha svar på en gång.

Jag förberedde mig på att förklara och att berätta anledningen till hur vi känner varandra, men jag hann endast sära på läpparna innan Grace hastigt mötte min blick och därefter såg på Emily, redo att prata.

"Vi träffades i somras, snabbt och enkelt i stan. Men om ni ursäktar mig så har jag väldigt bråttom hem. Hejdå." sa hon kort och kramade Emily snabbt innan hon gick iväg utan att ens se på mig en sista gång. Hon hade klart inga planer på att nånsin träffa mig igen, inte ens för att stötta sin vän.

Men någon irriterade mig. Varför sa hon så? Varför kunde hon inte bara ta itu med sanningen och sluta gömma den från verkligheten. Men en sak var klar, hon hatade mig. Precis som jag trodde.

Grace's perspektiv:

Sanningen sved. Varför var jag tvungen att hamna i denna röra? Inte nog med att Harry som hade sårat mig alldeles för många gånger nu var tillsammans med min bästa vän, jag hade heller inte kommit över honom. Efter alla dessa år, hur kunde jag fortfarande ha lika starka känslor för honom -om inte ännu starkare. Det var en obesvarad fråga, som jag nog heller aldrig skulle få svar på. Efter kyssen tillbaka i LA för ett år sedan gjorde ju inget bättre. Och inte heller kyssarna efter de...

Men en sak var säker. Jag skulle låta honom lida exakt lika mycket som jag hade gjort. Vad som helst för att få honom att inse vad han gjort - jag ska klara av det. Lite krossade känslor är väl ingenting, om man frågar honom.

The bitch is back.. waow, nu är det dags för Harry att se upp, annars blire nedtrampade fötter och krossade hjärtan. Hur tor ni det kommer fortsätta? Leave your thoughts in the comments hahah min engelska. 

Så nu vill jag se glada miner med tanke på att ni fått 2 kapitel under en kväll. Yeah. Dock var detta betydligt kortare än det förra. Men det gör nog inget hoppas jag. Ett extra långt kapitel kommer imon. Såå då undrar jag; Vad tror ni kommer hända i nästa kapitel?

HALLÅ REDAN 415 LÄSARE, GAAH, 35 NYA LÄSARE IDAG UNDER TIDEN JAG SKREV DETTA KAPITEL. WHAAAAT?! Ni är BÄST. Glöm inte att rösta :*

- Charamelle