Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 14

Grace's perspektiv:

Den ena guldiga resväskan låg vidöppen på sängen och på golvet satt jag och vek alla plagg noga. Något av det värsta jag visste var skrynkliga kläder. Det behövde inte vara perfekt ordning, men kläderna skulle åtminstone vara vikta.
Jag drog ett djupt andetag. Bara en dag kvar i detta paradis. På ett sätt kändes det tråkigt att lämna allt; huset, badplatsen, festerna och de härliga människorna. Men samtidigt så insåg jag hur skönt det skulle få vara att komma hem. Det började bli lite tjatigt att träffa på alla man hade haft sex med dagen innan, om och om igen. Och trots att sängen på lyx"campingen" var otroligt skön, var ändå min säng där hemma det jag längtade efter mest.

Plötsligt knackade det på dörren. Jah lyfte blicken för att kunna möta personen vid dörren. "Får jag komma in?" hörde jag sedan en bekant röst fråga. Jag nickade sakta, men insåg strax därpå att han inte kunde se mig.

"Kom in" sa jag lugnt. Bara nån sekund därpå stod Harry vid dörröppningen och direkt möttes våra blickar.

"Vi drar om typ en halvtimma.. ehm" började han och såg dystert på mig "jag ville säga hejdå"

"Men jag kommer ju ner och säger hejdå till alla sen" sa jag förvånat.

"Jo men, jag ville träffa dig ensam först"

Jag såg skeptiskt på honom, vad menade han med det? Jag log lite smått och följde Harry med blicken när han klev fram och omfamnade mig.

"Harry?" viskade jag mot hans axel. Han släppte taget om mig och jag såg skarpt på honom.

"Mm?" mumlade han sammanbitet, som att han förstod vad jag skulle säga.

"Lovar du att ringa, lovar du det? För jag vill int.." började jag i en hastig röst. Harry avbröt mig försiktigt genom att sätta sitt pekfinger mot min mun. Jag blev som stum och fick inte ur mig ett pip. Jag rös av välbehag bara över att bli smått rörd av honom. Vad var fel på mig?

Han närmade sig och snart stod vi så nära att vi andades samma luft. Min näsa snuddade vid hans och våra blickar möttes. Vad hände? Jag kunde inte koppla ihop pusselbitarna, allt var som en enda smet i mitt huvud.

"Jag lovar" viskade han med sin mörka stämma. Jag blundade för en kort sekund och när jag öppnade ögonen pressade Harry sina läppar mot mina. Jag rös till och stängde ögonen igen.

Han kysste mig. Harry kysste mig. Känner han samma för mig som jag gör för honom?

Det var som att jag svävade på moln. Jag kunde inte bli lyckligare. Med med tanke på den playern jag var, kändes det ändå lite löjligt att bara en kyss kunde påverka mig så stort. Men för mig var det inte bara en kyss. Det var en speciell kyss från en speciell person.

Harry avslutade kyssen och placerade istället sina läppar på min panna. Därefter backade han ett steg. Jag såg upp på honom och andades ut.

"Men.. hur..?" jag försökte få ur mig ord, men lyckades inte speciellt bra. Harry verkade trots det, förstå vad jag menade.

"Jag försökte berätta, men jag kunde inte.. Det var lättare att visa" svarade han lugnt. Jag nickade. Han hade försökt berätta, men hade misslyckats. Precis som jag. Jag log.

"Jag älskar dig Harry" viskade jag och såg direkt hur Harrys ansikte läs upp. "Jättemycket"

"Och jag älskar dig" sa han sedan och kysste mig igen. Därefter gick han mot dörren och öppnade den. Innan han gick ut vände han sig om.

"Kom ner sen" sa han innan han stängde dörren om sig. Jag la mig på sängen med ett stort flin på läpparna. Harry kysste mig.

* * *

Harry's perspektiv:

Jag stod bredvid de andra killarna, beredd på att säga farväl till alla. Dessa veckor hade gjort stort intryck på mig och jag visste att några av de nya människorna jag träffat skulle bli vänner för livet.

Mest av allt kunde jag inte stoppa mitt hjärta från dess revolter som uppstod efter min oväntade kyss med Grace. Det var magiskt. Så som jag alltid drömt att det skulle vara. Perfekt. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att vara en aning orolig. Hon var omtalad som player och festare och jag var Harry Styles, medlem i One Direction - ett av världens mest kända band. Management skulle säkert flippa ur ifall de kom fram att jag dejtade henne. Om det nu skulle hända. De skulle säga att jag skulle få ett dåligt rykte och man vet aldrig vad skvallertidningarna kan hitta på. Jag önskar ibland att de kunde se på "vanliga människor" som alla kallar det, och se igenom dem in till deras själ och inse att de faktiskt är fina människor. Grace är inte en player, hon är en tjej med brustet hjärta som tröstar sig genom alkohol och fester. Hon använder det som terapi. Hon är inte en ful människa på insidan, hon är bara sårad. På grund av mig och mitt val. Det är jag som är the bad one, inte hon. Men hon förlät mig, och hon älskar mig. Ingen borde stoppa det. Ingen kan stoppa det.

Jag stod och stampade otåligt på stället. Grace hade inte kommit än. Vart var hon? Hon lovade och dyka upp. Jag suckade och stönade gång på gång, tills slutligen de andra undrade varför jag plötsligt var på så dålig humör.

"Det är Grace. Hon lovade att komma, vart är hon?" frågade jag en aning spydigt. Det var inte med flit, men jag var stressad. Vår taxi skulle komma vilken minut som helst och jag hade ingen aning och vart Grace var.

"Har inte sett henne faktiskt.. har du pratat med henne?" svarade Bella och såg skeptiskt på mig.

"Ja, för bara en liten stund sen." sa jag sedan. Ännu en suck lämnade mina lätt särade läppar. Jag trodde jag betydde något för henne. Upp till bevis Grace. Kom nu. Snälla.

Bara någon minut därpå kom taxin. Jag sökte desperat med blicken. Killarna drog mig i armen och sa till mig att vi skulle åka. Jag såg mig omkring ännu en gång. Ingen Grace. Sakta vände jag mig om och började gå mot taxin.

Grace's perspektiv:

Hur kunde jag glömma bort tiden? Helvete. Fan också. Han hade säkert hunnit åka redan, vilken hemsk människa jag kände mig som. Snabbt kastade jag den sista tröjan i väskan och skyndade mig ut genom dörren. Jag sprang det snabbaste jag kunde. 

När jag kommit en bit bort såg jag hur de andra vinkade av dem. Nej, jag ser inte Harry. Snälla pk ine, vänta. Jag sprang de snabbaste jag kunde, men precis när jag hunnit fram till Bella och resten stannar jag upp. Taxin åker iväg. Nej, stanna.

"Stanna!" ropade jag anfått, men inte tillräckligt högt för att Harry skulle höra mig. Helvete tänkte jag på nytt, har glömde ge mig sitt nummer.

ooooh, tror ni Harry kommer glömma av sin kärlek till Grace? Och vad kommer hända härnäst? 

251 läsare hittills, jamen det går ju framåt. Nån liten kommentar & röst skulle ju inte sitta fel lite här och där dock, just think about it :) behöver inte nån lång kommentar, bara ett kortfattat ord om vad ni tycker.. kisss & hugs to uuu

- Charamelle