Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 13

Staden. Den lilla staden som var så liten att man knappt kunde kalla den för "stad". Där fanns det ett litet mysigt café där två satt. En kille och en tjej. Ensamma i den tysta och lugna omgivningen. Det enda som tycktes låta var kaffemaskinen borta vid disken som jobbade på för fullt för att kunna brygga kaffe åt de två gästerna. De två såg på varandra länge. Tjejen som tyckte om killen alldeles för mycket för att kunna kalla honom för bara vän och killen som inte vågade förstöra deras vänskap genom att berätta för henne hur han känner. Man skulle kunna se det ironiskt att de båda känner samma för varandra men inte vågar berätta det, men egentligen så är det mest romantiskt. Romantiskt att vänskapen mellan dem är grunden till kärlek och att ingen av dem vill förstöra den. Kanske skulle den grunden utvecklas just i denna stund, på detta lilla café i denna lilla stad.
-----------------------------------
Grace's perspektiv:

"Harry.. jag" började jag sakta men svalde orden lika snabbt igen. Detta var ju meningslöst, hur skulle jag kunna berätta för honom hur jag egentligen känner ? Hur jag alltid känt för honom. Tänk om han skulle skratta åt mig, då skulle jag skämmas för resten av livet.

Harry såg på mig med sina stora gröna ögon. Dem var så vackra. Han såg nyfiken ut, vilket bara gjorde mig ännu mer nervös. Skulle jag våga säga det.

"Vad.., lång tid det tar för de andra.." sa jag och suckade. Det var inte alls vad jag hade tänkt säga. Att Bella, Beau och Jai Brooks inte hade kommit till caféet ännu var ingenting som spelade roll. Egentligen ville jag hellre vara ensam med Harry, utan massa andra. Men jag kom alltid på massa fjantiga bortförklaringar.

"Mm undrar vad dem håller på med" sa Harry sedan och suckade han med.

Harry's perspektiv:

Tystades spred sig i caféet ännu en gång. Jag granskade Graces vackra ansikte. Ögonen som såg mjukt på mig, näsan som passade perfekt till ansiktsformen och slutligen läpparna. De fylliga kyssvänliga läpparna som jag velat smaka på så länge jag kunde minnas. Jag hade vart nära på flera gånger, att låta mina läppar kollidera med hennes. Men något hade alltid hindrat mig i sista sekund. Just det, vänskapen. Det starkaste och viktigaste vi hade tillsammans, vår vänskap. Enda sedan vi var små hade vänskapen varit så stark och oförstörbar. Jag önskar att jag vågade berätta för henne hur jag kände, hur jag alltid känt för henne.
Men grejen var - hon gjorde mig galen. Hon gjorde mig galen nog att falla för min bästa vän och ännu galnare att vilja kyssa henne.
Under de tre åren jag var borta fanns de inte tid att tänka. Men jag kunde verkligen inte förstå hur dessa veckor hade kunnat trolla tillbaka mina gamla känslor. Det som skrämde mig var mest hur det skulle bli sen. Sen när jag kom hem igen och fick massa nytt att göra. Skulle alla känslor försvinna lika snabbt igen eller skulle dem stanna.

Jag suckade lätt och försökte hitta rätt ord att säga. Det var så lustigt att jag var så nervös i hennes närhet för stunden, då hon alltid var den jag kände mig allra tryggast hos. Jag ville hålla om henne, kyssa henne och tala om för henne att jag älskar henne. Jag skulle vilja se in i hennes ögon, kyssa henne ännu en gång och därefter höra henne säga att hon älskar mig med. Men så funkade det inte. Jag kunde inte bara förtrolla situationen, detta var inte en Disney-film utan verkliga livet. Det var svårare än man trodde att förklara sina känslor för en annan människa. Det hade jag insett nu.

"Grace" sa jag med skakig röst. Det var nu det gällde. Nu eller aldrig.

Grace såg upp på mig och jag mötte genast hennes blick. Ögonen glittrade som kristaller i månskenet och hela hon verkade förväntansfull. Jag kunde inte backa mig ur detta nu. Det var försent. Räkna till tre. Okej.

Ett..

Två..

Tre!

"Jo.." fortsatte jag men suckade lika snabbt därefter. Bra Harry, vad hände med orden? Dem försvann. Grace såg uppmärksamt på mig, med lite lätt särade läppar. Jag sökte fortfarande efter ord, smakade på varenda noga - en efter en. Jag log smått för att höja upp stämningen lite. Tystnaden spred sig igen för säkert tionde gången.

"Vad är det Harry?" hon ställde frågan som om allting var normalt. Som att två nära vänner satt på ett café em helt vanlig dag. Nej, fel. Dessa två vänner hade ett alldeles för starkt band mellan varandra. Jag skakade lite lätt på huvudet, hon såg så oberörd ut att det nästan var löjligt. Undrar vad som svävar i hennes huvud just nu? Kanske hon förstår vad det är jag tänker berätta för henne.

Knappast. Inte en chans.

Ännu en suck lämnade mina läppar och nu var det dags. Visst, så hade jag tänkt de senaste minuterna - att nu är det dags, men nu menade jag det verkligen.

Ett. Två. Tre.

"Grace, jag.., jag tycker.." sa jag sakta för att inte rösten skulle gå av. Gud vad fånig jag va. Det var Grace, min Grace. Skärp dig Harry. "Jag,"

Mer hann jag inte säga förrän dörren till cafét öppnades och dörrklockan gav ifrån sig ett högt klingande ljud. In kom tre personer, Bella, Beau och Jai. De fick syn på oss med detsamma och vinkade glatt. Bara några sekunder därpå satt alla vid bordet.

Lyckat Harry. Nästa gång kanske du ska bete dig som en 20 åring istället för en 10. Bra där.

Vääääldigt mycket känslor och tankar i detta kapitlet, om något. Men behövdes lite 'thoughts & feelings' så jag hoppade det blir bra. Lite segt kanske, men snart släpper bomben ska ni veta. Se till att hålla i hatten :*

Det är inte länge kvar på deras semester, snart äre dags att packa väskorna & flyga hem till England igen. Vad händer då tror ni? Kommentera vad ni tror, och glöm inte att rösta!

Tack för 230 läsare btw!!!!

- Charamelle xx