Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 22

Harry's perspektiv:

Jag svängde in på stationen för att hämta upp Grace. Även fast det var väldigt många människor där, såg jag på en gång vem som var Grace. Hon stack ut ur mängden, sken som sol. Åh, Grace, som jag saknade henne. Hennes varma leende, hennes fina kropp och ständigt fick hon mig på bättre humör. Jag ville känna den känslan igen, få hålla om henne och känna hennes kropp mot min...

Sluta Harry.

Jag skakade bort tankarna om Grace och koncentrerade mig på vägen. Emily vände sig om mot mig och drog en hand genom mitt hår.

"Är du okej?" frågade hon med sin mjuka röst. Jag nickade sakta.

"Är bara lite orolig över paparazzis.. det är rätt mycket folk här" ljög jag. Hon nickade förståeligt. Varför ljög jag för henne? Varför berättade jag inte bara sanningen, den svidande sanningen mellan mig och Grace.

Jag parkerade bilen en bit ifrån Grace som kom gåendes mot oss i hastigt tempo. Hon ville egentligen inte det här, det syntes. Hon öppnade bildörren och därefter pressade jag foten mot gaspedalen och körde bort från stationen.

"Såå, hur var det i helgen?" frågade Emily glatt och lutade sig bak så hon fick ögonkontakt med Grace.

"Det var toppen!" svarade Grace och pressade fram ett leende. Jag sneglade på henne i backspegeln.

"Vad gjorde ni då?" frågade Em igen. Hennes nyfikenhet sprudlade runt omkring henne, hon ville verkligen veta.

"Jo, vi hade lite mysigt.." började Grace och mötte min blick i backspegeln. Hon log hånfullt, detta skulle inte vara kul att höra. Jag bet mig i läppen för att försöka låta bli frågan. Grace bröt våran ögonkontakt och såg glatt på Emily. Jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen.

"Vem?" frågade jag, det bara hände. Jag kunde verkligen inte stoppa det.

"Vem vadå?" frågade Grace och rynkade ögonbrynen. Lika så Em.

"Vem träffade du i helgen?" sa jag menande, som om det hade varit självklart.

"Luke" svarade Grace kort och log sliskigt mot mig i backspegeln.

Luke? Luke Hemmings, som jag också hade träffat i helgen, som var min vän. Hur kunde han? Jag försökte le tillbaka, men jag klarade inte av det så jag förde blicken ner mot ratten istället. Varför blev jag så svartsjuk, Grace var inte ens min tjej.. trots att jag önskat att hon var det så hade jag ju Emily. Emily som jag också älskade.

Jag försökte skaka bort alla tankar och satt tyst och lyssnade på tjejernas konversation resten av vägen. Grace verkade ha märkt att jag blev svartsjuk då hon kastade korta hånfulla blickar mot mig. Hon gjorde detta med flit, hon ville att jag skulle må dåligt, få känna mig sårad så som hon också känt sig. Men att plåga mig med flit tyckte jag var riktigt lågt. Men Grace verkade inte se gränserna i detta läge, det var bara till att ignorera. Tankarna i mitt huvud flög runt och runt, jag kunde inte riktigt greppa tag om endast en. Alla mina känslor för Grace var för starka för att lyckas tänks på annat. Hon hade mitt hjärta och jag kunde omöjligt få tillbaka det.

"Tack för skjutsen" sa Grace utan att se tacksamt på mig. Det var som att hon pratade rakt ut i tomma intet, vilket nästan gjorde ondare än att hon inte skulle sagt något alls. Hon verkade njuta av detta, men innerst inne visste jag att hon mådde skit. Hon ville ha mig tillbaka, men vågade inte släppa det och låta mig vinna.

Jag struntade i att svara och besvarade istället en kyss från Em. Under kyssen öppnade jag ögonen och såg på Grace som plötsligt såg riktigt sårad ut. Hennes blick mötte min och då ändrades attityden. Hon hånlog igen, men trots det såg jag igenom henne. Jag såg in enda till hennes stjäl som var helt krossad.

"Hejdå Hazzibo" log EM och placerade en puss på min näsa. Jag log.

"Frozen yoghurt efter jobbet sen då?" frågade jag och hon nickade glatt. "Bra, jag ringer när jag är här"

Grace's perspektiv:

Jag satt som vanligt mittemot Emily i de två fåtöljerna som var placerade i det stora fikarummet, långt in i ena hörnet. Vi hade en rast på 20 minuter, innan det var dags att styla om och sminka inför nästa photo-shoot. Idag var det order från en känd modetidning som skulle ha omslag och bilder till artiklar. Modet i tidningen fäll mig inte riktigt i smak vilket gjorde att sminket inte heller gjorde det. Men jag var tvungen att göra som det var sagt, trots att jag inte hade lust med det.

På bordet framför mig låg tidningens förra nummer som dess foton också hade tagits här. Jag bläddrade fort igenom den för att se ifall något var intressant nog att läsa, men jag gav upp rätt snabbt. Tålamodet räckte inte roligt till just nu.

Jag svepte kaffet och hämtade därefter mer. Herregud, jag hade knappt någon energi kvar i kroppen. Tankarna ledde mig till Harry. Jag förstod inte vad som hände med mig, men varje gång jag såg honom så var det som att en bomb sprängdes i mitt hjärta och att de plötsligt blev till ett iskallt hjärta av sten. Jag kunde inte hjälpa dem spydiga och bitchiga kommentarerna jag lät falla ur min mun när jag såg honom, men jag blev som förtrollad varje gång. Kärleken inom mig gjorde för ont för att jag skulle orka inse den.

"Gray?" frågade Em oroat "hur mår du?"

"Jag mår bra.. känner mig bara lite yr" ljög jag.

"Vi har en timma kvar, sen slutar vi. Du ska inte ta bussen hem, Harry går säkert med på att skjutsa dig hem" konstaterade Em. Jag skakade hastigt på huvudet.

"Nejdå, mår fint!" ljög jag ännu än gång. Detta höll inte längre.

"Lägg av Gray" sa hon bara, och gav mig en menande blick.

"Men jag vill inte vara till besvär. Och dessutom ska ni äta frozen yoghurt sen" fortsatte jag och sträckte på mig. Em såg fundersam ut.

"Du kan följa med!" sa hon sedan, efter hon tänkt till.

"På eran lilla dejt, pff" svarade jag spydigt "helvete heller"

Em såg irriterat på mig. Det var som man tryckt på en knapp och plötsligt såg hon helt annorlunda ut. Det var nästan lite läskigt.
Hon sökte efter ord att säga och jag beslöt mig för att vänta in henne. En suck lämnade min mun, och då verkade droppen falla.

"Jag vet inte vad som har hänt mellan er två, men det är inget litet det märker jag! Enda sedan ni träffade varandra så har Harry betett sig jättekonstigt, jag fattar ingenting. Men jag vet inte ens ifall jag vill förstå!" nästan skrek hon rakt ut. Jag spärrade upp ögonen och såg förvånad ut. "Jag kräver inte en förklaring, det kan vi ta sen, men jag vill åtminstone att min bästa vän och pojkvän kan umgås med varandra och mig utan att få spel på varandra!"

Jag suckade.

"Är det för mycket att kräva?!" skrev hon rakt i mitt ansikte. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig och vände därefter blicken mot Emilys. Hon såg ansträngd ut, nästan lite ledsen. Jag nickade och svalde.

"Okej, jag följer gärna med idag och jag lovar att vara trevlig" svarade jag därefter.

Detta skulle bli en tuff match. Grattis Gray.

Alltså förlåt så jävla mycket för kass uppdatering, men måste vara ärlig och säga att skolan tar sjukt mycket tid och energi just nu. Har mycket prov/redovisningar/inlämningar under denna och nästa vecka så jag kan liksom inte fokusera särskilt mycket på annat.

Det är ju sista slutspurten nu innan lovet, så jag är inte direkt förvånad. Men det känns dumt när jag inte hinner skriva på storyn. Hoppas ni förstår :)

I vilket fall är ni sjukt underbara, snart 800 läsare är ju fkn sick! Med detta så medkommer då en liten önskan, en julklapp från er till mig;
1000 läsare till jul.

Om ni fixar det så lovar jag att hitta på nåt speciellt, just for you xx

Hoho, ha de bäst
- Charamelle