Shots of Confusion (svenska)

Kapitel 26

Maten stod framdukad på bordet och allas familjer hade samlats. Det var ett bra tag sedan jag träffade alla, även mina föräldrar. Att dessutom äntligen få träffa Emilys familj var superkul. Hennes lillsyrra Lola var så extrem gullig, som en exakt kopia utav Emily fast mindre. Julgranen var på plats och paketen under lockade dem flesta. Även mig.

"Så, hur träffades ni två?"' frågade Emilys pappa, David, och blickade mellan Emily och Harry. Harry såg först på mig och sedan på honom.

"Ehm.." Harry letade efter orden. Emily mötte hans blick och försökte le hjälpligt.

"Vi lärde känna varann genom Liam. Han sa att Harry hade mått dåligt länge efter ett tufft breakup.." sa hon. Jag flämtade till vilket förde alla blickar mot mig. Harry svalde hårt. Emily såg konstigt på oss två där vi satt bredvid varandra. Jag kände Harrys hand sökas efter min under bordet. Jag tog ett fast tag och klämde till för att inte visa nervositeten ut.

"Så.." fortsatte Emily och flyttade blicken. "vi började hänga en del och sen så bara, ja, blev det vi" sa hon.

"Så du helade hans brutna hjärta, vad fint" kvittrade Emilys mamma. Men alla i rummet utan Em och hennes familj visste hur det egentligen stod till.

Tystnaden spred sig i rummet. Några enkla ämnen diskuterades under resten av måltiden, men det var inte så mycket. Istället avslutades middagen rätt tidigt. Jag och Harry smet iväg för att prata. Detta funkade inte längre.

"Du måste berätta för henne?" sa jag kort när vi kommit in i Harrys rum. Han stängde dörren efter sig och suckade.

"Berätta vad?" frågade han.

"Allt. Våran historia och att du kysste mig" sa jag kort.

"Men-"

"Det finns inga men, jag tänker inte vara otrogen mot min bästa vän och jag vill inte att du ska vara det heller." konstaterade jag. Han nickade.

"Det finns en chans att hon inte förlåter varken dig eller mig, vad vill du att jag ska göra då?"

"Hon kommer över det, förr eller senare." svarade jag kort. Jag var inte riktigt säker på det jag sa, men mina förhoppningar var höga.

Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för det jag gjort mot Em, det var riktigt fel. Men jag skulle stå för det jag gjort om det så betydde att jag skulle förlora henne. Nu var det upp till henne, och Harry.

"Jag tänker inte göra det idag, inte på julafton" sa Harry kort. Jag skakade på huvudet.

"Nej, imon"

Fotsteg hördes utanför rummet och därefter knackade det på dörren. Jag spärrade upp ögonen åt Harry.

"Harry är du här inne?" hördes Emilys röst utifrån. Harry svarade snabbt ja och föste bort mig mot garderoben. Jag smet in i den och gömde mig där, för att inte väcka några uppror. Harry öppnade dörren.

"Kommer du ner?" frågade Em och Harry nickade. Innan dem gick ner, kastade han en blick bakåt för st säkra sig att jag var borta. Väl när dem gått ner tog jag mig ur garderoben.

Vilken hemsk människa jag var.

Alltså herregud, jag blir faktiskt jävligt irriterad på mig själv. Jag skriver som en kratta för tillfället & storyn spårar ut alldeles för mycket. Det var verkligen inte såhär det skulle bli mot slutet, absolut inte. Men nu kan jag inte gå tillbaka & det kommer nog bli ett väldigt konstigt & halvkasst slut. Men jag börjar brainstorma på idéer till nästa fanfiction, så jag ska försöka rätta till denna nu så att den får ett okej slut.

Därmed avslöjar jag att denna berättelse bara kommer vara några kapitel längre, sen är den slut. Om ni har några tips & idéer på hur den ska fortsätta/sluta så kasta gärna iväg en kommentar. Hade vart supergött med lite cred.

Tills dess, tack för ert stöd och tålamod - ni är bäst. (& förlåt ännu en gång för röran, denna fanfiction blev alldeles för komplicerad nu.)

- Charamelle xx