Före, Under Och Efter

Kapitel 37

Jag gick till Zayns rum och knackade på. Jag hörde fotsteg i rummet och såg sedan att dörren öppnades. Emma kikade fram bakom dörren. När hon såg att det var jag så stängde hon dörren snabbt. Hon kanske bara skulle sätta på sig något mer, eller? Jag väntade lite innan jag knackade på igen. Jag hörde Emma ropa ”NO” och sedan öppnade Zayn dörren och gav Emma en irriterad blick, som sa ”kom igen!”. Herregud hon är verkligen arg på mig.

”Hej!” Sa jag i hop om att få ett glatt svar tillbaka. Även fast jag visste att jag antagligen inte skulle få det.

”I'm gonna leave you alone.” Sa Zayn och gick ut från rummet.

”Wait Zayn!” Ropade jag efter honom.

”NO!”

”Please can you get some water to me?”

”Sure!”

”Thank you so so much!”

Zayn gick och hämtade vatten till mig, hoppas jag, och lämnade mig och Emma ifred. Emma satt på dubbel sängen med ena benet under sig och det andra hängandes utanför sängen och armarna korsade. Hon gav mig hela tiden en arg och hatisk blick.

”Okej seriöst lyssna! Jag har ingen aning om vad som hände igår! Så om det är något som stör dig, som JAG gjorde igår, berätta det för mig, för jag har ingen aning! Och det hjälper inte att bara sitta och stirra på mig och ge mig hatiska blickar!” Flög det ur mig när jag minst anade det. Jag vart chockad över mina ord.

Emma lyfte lite på blicken och stirrade nu på mig med stora ögon. Tänk om hon tror att jag är helt pissed på henne nu. Jag vet inte hur länge jag stod och väntade på att hon skulle säga någonting. 30 sekunder, en minut, fem minuter, 10, 20, en halv timme?? Hon satt fortfarande och bara stirrade, men inte på mig nu utan ner i golvet. Gjorde jag henne ledsen? Nu var jag helt borta, jag tappade allt helt. Jag började känna mig yr och tänkte försöka sätta mig på en stol som stod i rummet. Allting snurrade och det blev svartare och svartare.

(Emma)

Jag stirrade ner i golvet medan Agnes ord spelades om och om igen i mitt huvud. ”Okej seriöst lyssna! Jag har ingen aning om vad som hände igår! Så om det är något som stör dig, som JAG gjorde igår, berätta det för mig för jag har ingen aning! Och det hjälper inte att bara sitta och stirra på mig och ge mig hatiska blickar!” Det var som en sjukdom som åt mig inifrån. Hon är en av mina närmaste, den jag litar på allra mest, hon har aldrig svikit mig. Jag kände hur en tår rullade ner från min kind. Jag brukar aldrig gråta över något sådant. Jag har nog aldrig känt mig mer bedragen än nu.

*Flashback*

”Mm det där var en super god tårta!” Säger Keela och slickar av det sista från skeden.

”Verkligen jätte god Emma!” Höll Agnes med.

”Tack hörni!”

”Okej så vill någon ha något mer att dricka?” Frågade Keela.

”Nej tack det är bra för mig.”

”Mig med.” Svarade Agnes.

Harry kom fram till mig, Keela och Agnes. Han tog Agnes i handen och drog ut henne till ”dansgolvet” vilket jag också kallar den tomma ytan av rummet jag inte tänker vara på. Jag såg Niall och Luke som dansade järnet på den tomma ytan.

”Kom igen så dansar vi också!” Ropade Keela över den rätt höga musiken.

”Nej tack det är bra för min del!” Ropade jag tillbaka.