I don't do mercy (sv)

Del 14

Ville bara säga innan att jag uppskattar när ni kommenterar, lägger till boken och röstar, det gör mig väldigt glad och gör att jag vill fortsätta att skriva, enjoy detta kapitel<3

......................................

Emmas perspektiv:

Det första jag kände när jag vaknade var smärta, en otrolig smärta i hela kroppen men värst var den i vaden och i halsen. Jag slog upp mina ögon och möttes av mörker.

Det första jag kände när jag vaknade var smärta, en otrolig smärta i hela kroppen men värst var den i vaden och i halsen. Jag slog upp mina ögon och möttes av mörker.

Var jag död?

Nej allt gjorde för ont för att jag skulle ha dött, dessutom skulle aldrig Louis komma ändå till Sverige bara för att döda mig.

Mina andetag började bli kortare med paniken som började slingar sig upp för min ryggrad, mina ögon började vänja sig vid mörkret och jag började kunna urskilja vissa skuggor.

Framför mig så verkade det vara stolar. I stolarna så var det siluetter av människor, dom var nedsjunkna och deras tunga andetag hördes tydligt, dom sov. Troligen så var det antingen Louis och Harry. Zyan har jag inte sett en, dock så hoppas jag inte direkt att han ska vara här också. Det räcker med två mördare.

Jag försökte lungan ner mina andetag men det funkade inte, allt gjorde ont och det kändes som om jag höll på och drunkna. Jag ställde mig upp men ångrade mig genast.

Min fot strålade ut smärta som gjorde mig illamående, men jag tvingade mig själv att fortsätta gå. Jag började hoppa fram i utrymmet vi var i, dock så tror jag att vi är på ett flygplan som inte gör saken så mycket bättre.

Hade vi varit på marken så hade nog jag varit fastbunden eller fortfarande nerdrogad. Jag haltade fram i en gång.

Jag kände mig fram med händerna så att jag inte skulle hoppa in i något eller ramla.

Tillslut efter mycket haltande så fick jag tag i ett handtag. Jag öppnade och en lampa började lysa i det lilla utrymmet. Jag hoppade in snabbt och stängde dörren så att dom inte skulle vakna.

Rummet var en toalett och jag hade rätt vi var på ett flygplan, troligen på väg till USA igen. Om jag fick bestämma så skulle jag aldrig någonsin sätta min fot där, men jag har inget val. Jag studerar mig själv i spegeln mitt emot mig.

I det dunkla ljuset så ser jag nästan ännu värre ut även om jag inte vet om man kan se värre ut än mig. Skrapsår löper över mitt ansikte, mage, armar och ben. På halsen så har jag ett stort lilla-blått blåmärke som slingrar sig ända bak i nacken. Om man tittar noga så kan man se formen av Louis fingrar.

Jag kolla ner på min fot, ett vitt bandage var omlindat runt min vad. Jag hade inte ens kommit tillbaka till Louis hem och jag ser redan hemsk ut. Hur kunde han göra så här mot mig.

Tårar började leta sig ner för mina kinder medans mina andetag blev häftigare. Jag gled ner mot väggen och började hulka. Jag vet inte hur länge jag satt på golvet men det måste varit närmare en timme. På skakiga ben så ställde jag mig upp.

Jag mötte mina svullna ögon i spegeln och tog ett skakigt andetag.

Du klarar det här Emma, bara han inte knäcker dig. Lättare sagt en gjort du ska bara leva med en kallblodig mördare som råkar vara en stor maffialedare. Ingen press.

Jag låste upp dörren och hoppade ut i mörkret. Jag hoppade fram till stolen som jag hade suttit i innan och satte mig. Min fot började göra riktigt ont men jag ville inte vecka någon av killarna så jag bet ihop.

Istället så tittade jag ut genom fönstret och kollade hur solen sakta började färga himlen röd.

............................................

Emmas perspektiv:

Jag vet inte hur långt tid som har gått men solen har snart gått upp helt och jag börjar bli hungrig. Varken Louis eller Harry har vaknat än men jag tror att det är skönare om dom sover än om dom är vakna.

Nu har det börjat bli ljusare i planet så jag har kunnat se mig omkring lite. Flygplanet var mellanstort men väldigt lyxigt. Det fanns totalt femton säten men vi var endast tre personer här. Det fanns nog piloter också men dom hade jag inte sett en enda gång.

Louis började röra på sig och jag vågade knappt andas, han hade skjutit mig. Han slog upp sina ögon och tittade direkt in i mina.

"Godmorgon My Love"

Jag svarade inte utan blängde bara på honom.

"Irriterad?"

"Vad tror du, du sköt mig i benet"

"Ja, annars skulle du ju springa ifrån mig. Men jag gav dig gratis publicitet, hela Sverige kommer känna till dig nu"

Han flinade mot mig medans han tog upp sin telefon. Han började skriva på den och jag återgick till att titta ut genom fönstret. Jag hatade honom.

Efter ytterligare någon timme så vaknade även Harry och bara en timme efter det så var vi framme i helvetet även kallat USA. Jag hoppade nerför trappen ett steg i taget. Men för Louis så var det såklart för långsamt. Han tog tag i min midja och slängde mig över axeln.

"Släpp ner mig, jag kan faktiskt hoppa"

"Jag har inte hela dagen på mig"

Jag slog på hans rygg men han reagera inte ens. Det var som om jag inte vägde någonting. Han bärde ner mig för trappan och fortsatte att gå till en svart bil som stod parkerad en bit bort från flygplanet.

Han satte ner mig bredvid bilen och öppnade dörren åt mig

Vilken gentleman, notera min sarkasm.

Jag satte mig i baksätet och Louis stängde dörren efter mig han satte sig i förarsätet och Harry satte sig i passagerarsätet. Vi började åka från flygplatsen till huset. Jag började må mer och mer illa. Men jag visste inte om det var för paniken som började krypa i kroppen eller om det var min fot som gjorde så fruktansvärt ont.

Alldeles för snart så såg jag hur det vita huset började torna upp sig framför oss.

Nu var jag i djävulens händer ännu en gång och denna gången skulle jag troligen gå under.

________________________________________________________________________________

Så där ännu ett kapitel avklarat. Vill ni ha såna här kapitel som är lite mer ingående eller vill ni ha kapitel som är mer rak på sak? Som sagt så blir jag extremt glad när ni kommenterar och röstar på min bok. Stort tack till @ToveJohnsson och @MathildaGransson för kommentarerna dom gör mig väldigt motiverad att skriva.

Ta hand om er<3

1045 ord