I don't do mercy (sv)

del 24

Hej... det är jag igen, efter flera månader så ha jag äntligen bestämt mig för att börja skriva igen. Om sanningen ska fram så ha jag ingen ursäkt till varför jag inte ha skrivit mer, Idétorka kanske. Men nu vill jag börja lite så har får ni ett lite längre kapitel.

Emmas perspektiv:

Vi åkte länge som vanligt. Även fast jag har varit i Louis hus många gånger och har åkt till hans hus många gånger så kan jag fortfarande inte vägen.

Men just nu så kan jag inte se någonting, eftersom att det inte finns några dumma fönster i denna bil.

Vi har rullat i vad som känns som en evighet. Jag ligger inte längre i Louis knä vilket jag är glad för, men samtidigt så vill min kropp ändå var där.

Nu sitter jag bredvid. Eller nej jag ligger mer. Jag är fortfarande drogad, och så fort jag kvicknar till lite och typ rör ett lillfinger så kommer Louis direkt med den där trasan och tvingar mig att andas in tills jag knappt är vid medvetande.

Jag försökte att hålla andan och låtsas att nästan bli medvetslös men han hörde att jag inte andades, och när jag väl andades så drog jag ett så djupt andetag att jag vart medvetslös en stund.

Bilen bromsar, vi verkar vara framme. Jag vet inte om jag ska vara glad eller inte. Jag får ju komma bort ifrån Louis närhet en stund men samtidigt så är jag i hans våld.

Harry öppnar bildörren som jag ligger emot. Detta resulterar i att jag ramlar ut ur bilen. Allt går fort och inom en sekund så ligger jag på marken. Jag kan inte röra mig och jag känner hur jag blöder från många ställen.

Vilken jävla idiot.

Jag ger ifrån mig så pipande ljud av smärta, som är det ända ljud jag kan få fram när jag är drogad.

Louis hoppade snabbt ur bilen och satte sig bredvid mig. Han satte mig försiktigt upp och lutade mig mot bilen medans han inspekterade mina skador. Jag blödde ifrån min arm och mitt ansikte. Mina byxor var sönderrivna och jag blödde där med.

Han lyfte upp mig och Harry kollade på mig nästan lite skuldmedvetet. Han borde vara ledsen. Såklart att han fattade att jag låg där ju. Kunde vilken nolla som helst räkna ut.

Louis bar in mig i huset och gick upp till mitt rum. Allt i rummet var som jag hade lämnat det. Sängen var fortfarande obäddad och mina kläder låg så som jag hade lämnat dom.

Louis la varsamt ner mig i sängen och la täcket över mig. Han satte sig bredvid mig och studerade mig, vilken crepy mänska. Nu när jag tänker efter så kan han göra vad han vill med mig och jag kan inte göra någonting tillbaka.

Det var en läskig tanke som jag inte vill tänka på.

"Drogen kommer släppa om ungefär två timmar. Sov gott"

Han reste sig upp släckte lampan och gick ut ur rummet. Jag låg på rygg och tittade upp i taket, jag ville lägga mig på sidan men jag kunde inte. Min näsa kliade också.

Men det var väl bara att håla ut dessa två timmar. Mina tankar började ta över mitt sinne och choken från ikväll började också försvinna .

Min hjärna började ta in att mina föräldrar var borta. Jag skulle aldrig få se dom igen, aldrig få krama dom. Aldrig säga att jag älskade dom.

Tårar började rinna nerför mitt ansikte utan att jag kunde hjälpa det. Allt kändes hopplöst. Mina föräldrar, mitt allt var borta, för alltid.