I don't do mercy (sv)

del 25

Emmas perspektiv:

Jag gick in till mitt rum efter att ha spenderat närmre hela dagen med killarna, inte Louis då. Jag vill inte se honom. Jag lärde känna killarna och vad dom gör i gänget.

Nail är som sagt att datorgeni. Det är han som håller koll på allt över internet han kan hacka sig in vart som helst på bara några minuter.

Harry är en hjälpande hand. Han är stark och har varit med i Louis gäng länge. Zayn är som gängets slagman. Han slår upp dom som inte har betalt gänget och som står i skuld. Det lät inte kul enligt mig.

Zayn och Harry ville spendera lite tid med mig. Vi spelade lite spel och det var för en gångs skull nästan roligt. Jag tyckte nästan lite synd om Harry.

Han hade blivit ganska så skadad när jag hade skjutit honom men det hade tydligen läkt bra. Dock så kommer jag inte att be om utsökt. Så snäll är jag inte.

För en gångs skulle så var jag faktiskt trött. Den senaste tiden har jag haft så otroligt svårt att sova på kvällarna.

Jag kollade mig runt i rummet som jag spenderade tid i, jag vill inte kalla det för mitt rum då känns det som att jag har accepterat min situation. Vilket jag inte har.

Snabbt gick jag till sängen och kröp ner. Madrassen var hård och täcket kändes nästan strävt mot huden. Men just nu så brydde jag mig inte, jag slöt ögonen och hoppades på en drömfri natt.

................................................

Mitt skrik ekade genom huset. Ännu en mardröm. Mina föräldrars ansikten hemsökte mig fortfarande. Jag kröp ihop till en boll och gömde ansiktet i händerna hur skulle jag kunna leva såhär.

Fotsteg hördes och dörren slets upp. En mörk gestalt stod i dörröppningen Louis. Tysta tårar rann nerför mitt ansikte. Han kom närmare mig. Jag kröp bort ifrån honom.

Han satte sig på kanten utav sängen och sträckte sig efter mig. Jag orkade inte kämpa emot mer, vad sorg kan göra en svag. Jag lät honom dra in mig i sin famn. Han sa ingenting.

Han höll endast om mig och i det ögonblicket så kände jag mig hel. jag lösgjorde mina armar och tog ett krampaktigt tag runt hans midja. Jag kände först hu han stelnade till men slappnade sedan av och kramade mig en aning hårdare.

Efter några minuter så släppte han taget men jag kände mig inte redo. Jag vet inte vad det var med mig, så här brukade jag inte vara.

Nej Emma du visar aldrig hur skadad och förstörd du faktiskt är, sa en röst i huvudet till mig och den har rätt. Detta är hur jag känner mig.

"Lämna mig inte, inte här"

Min röst lät förstörd, men nu i mörkret så kunde jag inte bry mig mindre. Jag drog in ett skakigt andetag och lutade mig mot Louis. Hans värme gjorde att min kropp slappande av och sömnen började smyga sig på igen.

Louis sa något men jag var redan på väg in i sömnen igen.

....................................................

Mitt medvetande kom skata men säkert tillbaka. Jag sträckte på mig och kände direkt att något inte stämde.

Den här sängen var inte min, den här var mycket skönare.

Jag slog snabbt upp ögonen och satte mig upp. Jag har aldrig varit i detta rum, men jag kan gissa vem det tillhör vilket inte gör saken mycket bättre.

Rummet var stort större än mitt. väggarna var blå nästan lite gråa och sängen var stor. Men det som oroade mig mest just nu var att det fanns två täcken i sängen och att båda två ser ut att vara använd, ena ligger jag under men det andra ligger skrynkligt brevid mig.