I don't do mercy (sv)

Del 26

Emmas perspektiv:

Mitt medvetande kommer långsamt tillbaka. Det sticker i ögonen och det luktar unket. Det är tyst, för tyst. Jag öppnar långsamt mina ögon och ljuset bländar mig för ett ögonblick. Jag stänger ögonen av ren instinkt och öppnar dom snabbare denna gång.

En lampa lyser över mig. Jag tittar runt mig. Jag ser inte så mycket på grund av lampan, men jag ser att jag troligen är i en källare. Betonggolv och väggar. det kan också förklara lukten. Detta måste vara källaren som jag blev misshandlad i första natten, eller var det andra?

Mina händer är stela, rep skaver in i mina handleder och jag är bakbunden på en stol. Tejp sitter hårt runt mina fötter och fötterna är tejpade till stolen och händerna bakom, jag praktiskt taget kramar stolen. Jag försöker röra mig och komma loss men det är lönlöst.

Jag andas snabbt och oregelbundet, detta är vad Louis vill. Just nu så vet han att jag är rädd. Vem skulle inte vara rädd när du vet att man snart kommer att bli misshandlad.

Jag vet faktiskt inte hur arg han kommer att vara, jag kan ha skämt ut honom när jag bitchslappa honom och när jag sprang ifrån honom bland hans eget gäng, men annars så tyckte jag att jag var ganska så mild.

Det var han som drogade mig och tröck upp mig mot en vägg. Men ändå är det jag som sitter här i stolen, fastbunden och halvt drogad. Det är dödstyst. Inga steg hörs och det känns som att jag håller på att bli galen av tystnaden.

Jag kommer att bli galen innan han kommer, tänkt om detta räcker som straff.

Att jag bara ska bli uppskrämd?

Jag hoppas det, jag ber direkt inte om att han ska slå mig. Men jag tänker inte be honom att inte slå mig heller. Jag är fortfarande arg på honom, han har både drogat mig och han tänker döda min bror, jag kommer att göra allt för att stoppa honom.

Även fats min bror försökte hålla mig instängd och ville få mina föräldrar dödade så skyddade han mig, jag tänker inte låta Louis skada honom.

Tunga steg hörs i trappan. Louis är på väg neråt. Jag stålsätter mig för vad som kommer komma. Mitt hjärta hamrar i bröstet och jag känner mig faktiskt helt livrädd. Dörren öppnas långsamt och hans skugga kastar ett långt skräckinjagande sken efter sig.

...................................................................

1 Timme senare:

Emmas perspektiv:

"Sluta!"

Ännu ett slag träffade min kind. Mitt huvud kastades åt sidan och hela ansiktet var svullet och var spräckt på flera ställen.

Louis tog ett steg tillbaka och betraktade mig. Jag grät, vem skulle inte gråta i en situation som denna. Hela mitt ansikte gör ont och jag vet att jag ser för jävlig ut.

Louis knöt upp repet runt mina händer och började gå ut ur rummet, han lämnade men stängde inte dörren. Jag antar att han visar att jag kan komma upp.

Jag kämpar ett bra tag med tejpen på fötterna som aldrig ville gå upp och det är svårt att ta bort tejp om man knappt når ner till den och inte ser den. Men till slut så gick det.

Jag ställde mig upp på stela ben hur länge har jag vart här nere?

Jag börjar gå mot dörren som Louis gick upp igenom, en lång betongtrappa. Stegen kändes tunga som bly och jag trodde ett tag att jag skulle svimma. Hur länge har jag varit utan vatten och mat. Det kan väl inte vara mer än en dag.