I don't do mercy (sv)

del 10

Emmas perspektiv:

Mitt medvetande började sakta komma tillbaka, hur länge hade jag varit borta?

Jag öppnade sakta mina ögon och möttes utav ett starkt vitt ljus. Vart var jag?

Jag låg i någon sort säng men vart, min blick svepte över rummet som jag tydligen låg i. Det var ett vit sterilt rum med ett brunt träbord vid sidan av sängen.

I ett av hörnen så stod en senapsgul fåtölj. I fåtöljen så satt det en kille som jag aldrig hade sett förut. Han sov för tillfället och hade öppen mun.

Vem var han och vart var Peter?

Killen i fåtöljen såg bra ut som alla andra killar jag har träffat. Han hade brunt hår som var på gränsen till svart. Han hade ett smalt ansikte med tydliga kindben.

Jag satte mig upp och kved till av smärta, mitt huvud gjorde så otroligt ont. Killen vaknade och tittade sömnigt på mig. Hans ögon var chokladbruna. Hans blick var fäst på mig ett tag innan han gick upp ur fåtöljen och gick ut ur rummet.

"Vänta vem är du"

"Jag heter Zayn och jobbar för Louis"

Han gick ut genom dörren och jag hörde ett klick om låset. Han hade låst in mig här. Då fanns det inget annat att göra än att vänta på att Louis skulle komma och slå skiten ur mig.

Såklart att han skulle slå skiten ur mig jag rymde ifrån honom. Jag Emma trotsade Louis och nu kommer jag nog få så hårt straff. Fan också... Vad tänkte jag ens med.

Jag hörde hur någon vred om låset och Louis uppenbarade sig i dörröppningen. Han gick in i rummet och stängde dörren efter sig.

"Vart är jag, hur hittade ni mig"

"Du är på mitt sjukhus och jag kan hitta dig vart du än är"

Jag tittade ner mot mina knän och kände för att gråta, varför just jag vad har jag gjort för att förtjäna det här.

"Vi åker hem om 30 min"

"Det här kommer aldrig att bli mitt hem"

Jag såg hur Louis blick mörknade och hans käkar vart spända, nu var han irriterad.

Kunde jag inte bara hålla min mun stängd?

"Ditt hem kommer alltid att vara där jag är"

Med det sagts å gick han ut ur rummet och lämnade mig kvar ensam. Jag hörde inget klick från låset men jag orkade inte ens försöka ta mig ut han skulle ändå hitta mig.

Zayn kom in med en påse och la den på min säng. Jag tittade på den misstänksamt och Zayn stod och flinade.

Jag öppnade påsen och såg att den innehöll kläder. Varför flinade han?

"Kan du gå ut, jag ska byta om"

Han flinade åt mig och satte sig i den senapsgula fåtöljen, vilket äckel. Jag vände honom ryggen och försökte byta om utan att bli alltför röd i ansiktet.

När jag hade bytt om till rena kläder så var jag röd som en tomat ändå och flinet i hans ansikte kunde inte bli större.

Zayn gick ut med världens största flin och några minuter senare så kom Louis in i rummet, han gick fram till mig och sa att det var dags att åka. Jag ställde mig upp men ramlade på grund utav yrseln.

Jag väntade på den hårda smällen som skulle komma när jag slog i golvet men den kom aldrig, jag kände hur en hand tog tag runt min midja. Det var Louis hand. Han bärde upp mig och höll mig under knäna med ena handen, den andra hade han på min rygg. Det gjorde att jag låg i hans famn.

"Släpp ner mig Louis, jag kan gå själv"

"Jag märkte det"

Han flinade mot mig men jag såg att han fortfarande var spänd. Han bärde mig till en svart bil med tonade rutor. Han satte mig i baksättet och satte sig bredvid mig. I förarsätet satt Harry och i det andra passagerarsätet så satt ingen mindre än Zyan.

Vi började åka till huset undre tystnad, jag tittade på dom alla tre med rynkade ögonbryn skulle dom inte berätta någonting för mig?

"Men för fan ni måste ju säga någonting till mig,det är ni skyldiga mig, vad hände med Peter!?"

"Tyst Emma, vi är inte skyldiga dig något"

"Du Louis är skyldig mig allt, du tog allt ifrån mig därför är du skyldig mig allt"

"Okej Emma, han är död men eftersom att han kysste dig så fick vi göra ett litet besök hos hans familj och ja, vi fick fixa dom. Dina läppar är endast avsedda för mig"

"Ditt monster hur kunde du gör något sånt, ditt vidriga svin!!"

Jag kastade mig mot Louis med min knytnäve i största hugg men han duckade smidigt undan den. Jag laddade ett till slag och lyckades inte träffa honom denna gång.

Han gav Harry ett tecken och bilen tvärnita. Jag flög in i fram sätet och jag gnydde utav smärta. Louis steg ut ur bilen och två sekunder senare så öppnade han min dörr och drog ut mig med.

"Okej Emma om du inte vill vara här så okej, du får en vecka på dig. Därefter så kommer jag, efter dig"

Han släppte min arm och jag tittade storögt på honom var han allvarlig?

Jag började gå därifrån och han tittade efter mig, jag började springa vägen som vi hade åkt på så jag skulle komma tillbaka in till staden snart kanske jag skulle kunna vara fri, och denna mardrömmen kanske snart är över.

________________________________________________________________________________

Det där var ni inte bereda på va? Kommer Emma att lyckas fly från Louis och kommer hon att ta sig hem på en vecka. Det får ni reda på i kapitel elva <3

940 ord