I don't do mercy (sv)

del 22

Emmas perspektiv:

Jag satte mig hastigt upp, jag andades snabbt och oregelbundet. Jag hade haft en mardröm, men den var så verklig. Jag drömde om Louis han fick tag i mig igen. Det kändes så verkligt. Jag la mig långsamt ner o sängen igen.

Jag satte mig hastigt upp, jag andades snabbt och oregelbundet. Jag hade haft en mardröm, men den var så verklig. Jag drömde om Louis han fick tag i mig igen. Det kändes så verkligt. Jag la mig långsamt ner o sängen igen.

Lakanet var svettigt men jag orkade inte bry mig om det. På väggen så fanns det en klocka den visade att klockan var nio. Det fick räcka med sömn. Jag drog benen över sängkanten och fick gåshud av den svala luften utanför täcket.

Snabbt gick jag bort mot garderoben/walk in closetten och bytte om till träningskläder. Jag skulle ändå träna snart. Undra om han visste att jag har tränat hos Louis.

Jag gick ut ur rummet och skulle försöka hitta något som liknade ett kök. Jag virrade runt i korridorerna men allt såg likadant ut. Efter kanske tjugo fem minuters letande så hittade jag äntligen Austin.

"Austin, jag behöver hjälp"

"Vad är det?"

"Jag hittar inte köket"

Han brast ut i skratt.

"Jag trodde först att det var något allvarligt, kom jag ska visa dig"

Vi gick genom korridorerna och efter några minuters promenad så kom vi fram till en jättestor matsal. Lite längre bort i rummet så fanns det en stor buffé med en massa mat. Jag kände hur min mage kurrade till otåligt.

Jag gick fram och började ta för mig utav frukosten. Jag slog mig ner vid Austin som satt vid ett bord med några andra. En kände jag igen, det var han som hade slagit mig i magen kvällen innan.

"Är magen bättre nu?"

"Ja då"

Jag tittade blygt upp mot honom, Austin tittade mellan oss.

"Vad pratar han om, vad hände igår?"

"Ehh kan vara så att han där slog mig i magen. Men det är okej" Tillade jag snabbt.

Han gav killen en skarp blick innan ha klappade mig på handen, jag förstod inte vad det var för någon vänlig skest men jag skakade av mig tankarna.

Efter frukost så skulle jag och Austin träna. Tanken på varför vi tränade gjorde mig lite illamående men det var bara att bita ihop.

Många timmar senare så var vi äntligen klara. Jag var helt genomsvett och benen kändes som om dom skulle ge vika viken sekund som helst. Vi hade övat på allt som Louis hade lärt mig. Först så hade jag haft en tröja på mig för att dölja såret som jag har på min arm.

Men tillslut så blev det för varmt. När jag tog av mig tröjan så kan jag säga att Austins ögon blev tre nyanser mörkare. Jag blev nästan lite rädd.

Han greppade tog i armen och studerade vad som stod. Han frågade vem som hade gjort det och jag svarade ärligt att det var några som hade gjort det efter att han hade gått ut från klubben.

Han tog en Paus i tio minuter och kom sedan tillbaka som vanligt, gud vet vad han gjord .

Imorgon så skulle vi testa skjutvapen. Jag ville inte men Austin sa att det var nödvändigt, inte för att jag förstår varför men jag hade inget att säga emot med.

Nu står jag i korridoren och går långsamt tillbaka till mitt rum, som jag nu faktiskt kan hitta till, Otroligt nog. Snabbt hoppade jag in i en dusch. Därefter så satt jag mig i den otroligt sköna sängen och bestämde mig för att sätta igång datorn. Det var länge sedan som jag hade en dator eller mobil.

Snabbt så startade jag den och loggade in. Massor utav mejl och meddelanden strömmade in. Några var ifrån klassen, andra från okända människor och en massa av mina föräldrar. Jag skummade igenom några utav meddelandena men dom flesta sa samma sak.

"Tycker så synd om dig, hopas du kommer hem"

"Hoppas du klarar dig"

"Vad stark du är"

Jag himlade lite med ögonen, dom kände ju inte ens mig. Jag gick ut på internet och började kolla på olika nyhetssidor. Många hade faktiskt artiklar om mig. Jag var ju typ känd. Det var en konstig känsla att veta vart jag är men ingen annan gör det.

Alla i Sverige tänker på mig och tror att jag är död typ. Men jag mår fysiskt helt okej. Psykiskt är en helt annan sak. Louis mord på alla från McDonalds var även med på vissa nyheterna.

Ett utav mejlen fångade min uppmärksamhet. Det var skickat utav en okänd mänska. Jag öppnade mejlet och mitt hjärta frös.

"Hejsan My Love,

hoppas du njuter av ditt liv, utan mig jag vet att du saknar mig. Jag vet även att du kommer läsa detta. Du kommer att komma tillbaka till mig oavsett om du vill det eller inte. Du får tre dagar på dig att fatta ett beslut antingen så kommer du till New York central park. Harry kommer att vara där. Eller också så ignorerar du detta.

Men då kommer du att få ta konsekvenserna, synd om något skulle ha hänt med dina föräldrar eller hur."

Min andning stannade. Jag stirrade på skärmen. Skulle jag gå bort till Austin och säga något. Nej han skulle aldrig låta mig gå. Men jag kan inte överge mina föräldrar dom kan behöva i hjälp. Tänk om han skadar dom. Tänk om.

Jag vet ju vad han är kapabel till, jag måste rädda dom jag går till Harry imorgon. Efter Austins lektion i vapen. Det kan vara bra att veta hur man skjuter, även fats jag aldrig skulle klara av det.

________________________________________________________________________________

Då var ännu ett kapitel klart. Det kanske inte är så jättespännande just nu men jag vill inet att allt ska komma på en gång.

ta hand om er

927 ord