Complicated [ Dramione ]

Kapitel 29

Tiden fortsatte att gå, trots att det inte riktigt kändes så för Hermione. För henne kändes det som att världen hade stannat upp på något sätt, för hennes liv hade under det senaste året vänts helt upp och ner. Det kändes som att hon levde i en konstig och osammanhängande dröm, som hon inte kunde vakna upp ifrån.

Och hon hade dessutom inte hört ett enda ord från Draco på en månad. 30 dagar. 720 timmar. 

Varför hade han inte hört av sig? Hon var medveten om att det de hade gjort sist de träffades var att bråka och att Hermione hade varit tydlig med att hon klarade sig själv och inte behövde honom, men hon hade inte trott att det skulle bli såhär.

Höll det på att bli som förra gången...? Lämnade Draco henne ännu en gång? Om Hermione skulle vara ärlig så hade det inte förvånat henne. Ingenting kunde förvåna henne längre med tanke på allting som hänt. Och hon var fast besluten att visa Draco att hon klarade sig helt utmärkt utan honom i närheten.

Hur som helst så hade ju Dracos uppdrag från början bara varit att lösa fallet med Ron, vilket var löst nu. Det var över. Och Hermione vägrade att tänka på alla ögonblick, omfamningar och kyssar som de delat under den här tiden. Om hon inte tänkte på det, så kanske hon på något magiskt sätt skulle glömma bort det helt och hållet. 

Det var februari. Barnen hade åkt tillbaka till Hogwarts igen för tre veckor sedan, och om några veckor skulle de komma hem igen på sportlov vilket Hermione längtade efter. De senaste dagarna hade Hermione spenderat helt och hållet tillsammans med Ginny, Harry och Ginnys bror George. De hade bott hos henne eftersom de tyckt att Hermione verkat vara lite nedstämd, vilket hon uppskattade. Hon hade inte träffat George på ett tag, så det var trevligt att få se honom igen. 

"Hur klarar du det?" frågade hon honom när de satt tillsammans i vardagsrumssoffan medan Ginny och Harry lagade lunch. "Hur klarar du av livet när du har mist både en tvillingbror och nu också Ron?"

Hon såg på George, som log lite svagt medan han stirrade på någon punkt en bit framför sig utan att se på henne. Hon studerade hans profil ett tag medan han verkade tänka på vad han skulle svara.

"Jag blir tvungen att klara det", svarade han tillslut. "Livet är fullt av oväntade händelser Hermione. Det finns väl inte så mycket mer att göra än att fortsätta att leva?" Han såg tillslut på henne. "Det suger att de är borta. Jag tänker på Fred och Ron varenda dag, men det bästa vi kan göra är väl att minnas de båda för de personer de var, eller hur?"

Hermione nickade. "Jag antar det... Jag ser Ron mycket i Hugo, vilket känns både fantastiskt men också lite jobbigt. Och man ser Fred mycket i dig, vet du."

George skrattade till. "Säger du det? Vi är tvillingar, miss Smart-head."

Hermione brast ut i skratt. Och de båda skrattade tillsammans ett tag, och hon insåg att det var den första gången på länge som hon faktiskt skrattat.

"Men du? Hur är det mellan dig och Draco egentligen?" frågade han sedan, och Hermiones skratt dog ut. "Jag har hört lite från Ginny om er och som jag förstår det så kom ni varandra rätt nära."

Hermione suckade. "Det är komplicerat, antar jag. Jag har inte hört någonting från honom på en månad, så jag antar att det är över. Och det kanske är för det bästa..."

Frågan som George nu skulle ställa var någonting som Hermione visste svaret på till hundra procent, men som hon aldrig sagt högt till någon annan än Draco själv. 

"Älskar du honom?"

Hermione tog ett djupt andetag. 

"Av hela mitt hjärta."