Complicated [ Dramione ]

Kapitel 12

Hermione stod kvar. Hon ville inte gå därifrån, som Draco hade bett henne om. Faktum var att det kändes som att Hermione inte ens kunde röra sig en centimeter. Hon stod som förstenad och visste varken vad hon skulle säga eller göra. 

Hur kom det sig att hon och Draco för andra gånget bara börjat skrika på varandra när de träffats?

De var båda vuxna människor, så varför kunde de inte bara bete sig som det?

Draco stod fortfarande med ansiktet bortvänt från henne, och ännu en gång blev hon påmind om hur Draco hade gått ifrån henne den där regniga dagen ute på Hogwarts.

Han hade gått bort från henne, lämnat henne. Hon mindes hur mycket han hade krossat henne, och Hermione var fast besluten att aldrig låta honom krossa henne på det sättet igen. Hon skulle inte låta honom göra det. Inte igen.

"Varför står du kvar?" sa Draco efter att det varit tyst i rummet ett tag. "Om du nu skäms så mycket för att folk skulle kunna se oss tillsammans, så måste du sluta träffa mig. Var inte i närheten av mig. Och jag kan inte säga att jag klandrar dig för att du skäms över mig. Jag vet att jag var en idiot när jag var yngre, och nu får jag betala för det, antar jag." Draco lät inte lika arg längre, utan hans röst lät bara svag och sorgsen, vilket fick Hermiones hjärta att hugga till.

Draco hade rätt. Hermione hade skämts för att bli sedd med honom. Men det var inte pågrund av honom, utan bara pågrund av henne själv. Hon kände en sådan skuld över att hon kände så mycket för Draco, när hennes man nyss hade avlidit. Hon kände sådana skuldkänslor att det tog över hela henne, och hon var så förvirrad över allt som pågick. 

Nu hade det gått sju månader sedan hennes man dog, och hon mådde lite bättre. Varje dag var fortfarande en kamp för henne, men hon klarade sig. Det var hon tvungen att göra, för sina barns skull. 

"Varför står du kvar?!" Den här gången höjde Draco rösten så pass mycket att Hermione ryckte till, förskräckt över hans tonläge. Han vände sig om och gick fram till henne och han stannade bara en halvmeter ifrån henne. "Om du inte vill vara här, bara gå." 

Draco såg in i Hermiones ögon och hon kände sig förtrollad av honom. Hon var förtrollad av hans vackra gråa ögon och hela hans ansikte, och hon stod emot impulsen att sträcka fram sin hand och röra vid det där vackra ansiktet.

Hermione vek av med blicken och tog ett djupt andetag. Det kändes som att all styrka som Hermione hade haft bara hade runnit av henne helt och hållet. Hon kunde verkligen inte gå här ifrån. "Jag vet inte om jag klarar det här", mumlade hon. 

"Vad?" Draco lät rätt trött på henne vid det här laget.

"Att känna såhär för dig", sa Hermione medan hon vägrade att möta hans blick. En tår hade börjat rinna ner för hennes kind utan att hon märkte det. "Du kommer bara krossa mig igen", viskade hon och innan hon visste ordet av det hade Draco lagt sina armar runt henne och dragit henne intill sig. 

Det var som att all ilska bara hade runnit av Draco på ett ögonblick och Hermione snyftade till. Hon kunde inte förneka hur trygg hon kände sig i Dracos famn.

"Jag- Jag skulle aldrig såra dig igen. Jag är så ledsen", sa Draco och Hermione hörde verkligen hur ledsen han lät. "Jag är så ledsen", sa han igen och drog hennes kropp ännu närmare hans. 

När de båda efter en lång stund släppte taget om varandra såg Hermione hur Draco var en aning glansig i ögonen, och han vände ner blicken mot marken.

"Jag har aldrig slutat älska dig, Hermione. Jag menade allt som jag skrev i det där brevet. Varenda ord", sa Draco, medan han hade blicken fäst på sina fötter. Sedan såg Draco upp på henne, och Hermione skulle nog minnas det Draco nu skulle säga för resten av sitt liv. "Jag älskar dig, Hermione Granger. Jag kommer nog alltid att göra det. Jag skulle ha sagt det till dig den där dagen på Hogwarts. Snälla, förlåt mig."

Hermione öppnade munnen, men hon kunde inte få fram några ord. När hon hörde de där tre orden komma från Draco var det som om hela hennes värld bara stannade upp ett tag, och i den stunden kände hon bara lycka. Samtidigt var hon så rädd för att bli sårad att hon nästan inte visste vad hon skulle ta sig till. 

Draco Malfoy höll Hermione Grangers hjärta i sin hand, och om han ville kunde han när som helst kasta det i marken och krossa det, och den tanken gjorde Hermione helt skräckslagen.

Sedan gick någonting upp för Hermione. Om hon skulle fortsätta leva hela sitt liv rädd för att bli sårad skulle hon behöva sitta hemma resten av sina dagar utan att riktigt leva. Ron var borta, och hur mycket hon än saknade honom så skulle han inte komma tillbaka, och Hermione kunde inte leva hela sitt liv genom att vara rädd för vad Ron skulle säga om varje beslut hon tog.

Även om Hermione var rädd, så svarade hon Draco det hon verkligen kände med hela sitt hjärta.

"Jag tror att jag älskar dig med", sa hon och undrade om det som hände just nu kanske bara var en dröm. Dracos läppar sprack upp i ett stort leende, och Hermione insåg hur mycket hon älskade hans leende, och att hon inte var så van med att se han le överhuvudtaget.

Dracos leende fick Hermione att le hon med och hon såg på hans läppar innan hon lutade sig fram och gav honom en kyss. Draco stirrade på Hermione och såg så förvånad ut att hon var tvungen att skratta lite.

"Sluta stirra, det är konst-" hann hon säga innan Draco hade tryckt sina läppar mot hennes igen. Och den här gången sa Hermione inte emot honom, för hon älskade att vara nära honom. Det hade Hermione alltid gjort, men det var som att känslan bara blev starkare och starkare, ju längre månaderna gick. Kanske var det i samband med att minnet av Ron hade bleknat en aning, och i samband med att hennes hjärta läkte lite mer för varje dag? 

Hon älskade såklart fortfarande Ron, och det skulle Hermione alltid göra, men hon kände att hon för varje dag blev mer redo att gå vidare, och fortsätta med sitt liv. Och kanske kunde Draco vara en del av det?

Hermione och Draco kysste varandra, mer passionerat än de någonsin gjort, och tillslut var de båda tvungna att dra sig ifrån varandra för att hämta andan.

De satte sig ner tillsammans på soffan och när Hermione vände sitt ansikte mot Draco märkte hon att han bara satt där och log mot henne.

"Vad är det?" frågade hon och han tittade bort. "Varför ger du mig blickar?" sa hon och tänkte på att det var exakt de orden som Hermione hade sagt till Draco under deras sjätte år på Hogwarts, när hon hade konfronterat honom.

"Jag ger dig väl inga blickar", svarade Draco och låtsades vara helt obrydd genom att ge henne ett helt neutralt blick och hon såg hur han försökte att inte le. Hermione puttade honom lite åt sidan och han skrattade.

"Var inte dum, Malfoy", sa Hermione, kaxigt. "Jag ser hur du tittar på mig." 

"Jag antar att jag har blivit avslöjad, Granger." Draco såg intensivt på Hermione och kysste henne sedan mjukt på läpparna. "Men till mitt försvar är det väldigt svårt att inte titta på någon som dig."

Den kvällen somnade hon i Dracos armar, i hans vardagsrumssoffa.