Complicated [ Dramione ]

Epilog.

Ett år senare.

Draco Malfoy var nervös. Eller nej - nervös var en underdrift. Han var skräckslagen. Och han hade ingen som helst aning om hur detta skulle sluta.

Han stod på baksidan av Hermiones trädgård och försökte lätta på sin slips en aning, eftersom den satt så hårt att det kändes som att Draco inte kunde andas. Harry Potter stod precis bredvid honom och klappade honom lätt på axeln.

"Tänk om hon bara vänder sig om och springer iväg", mumlade Draco lågt och Harry skrattade till.

"Det här kommer gå bra", sa han lugnande och gav Draco ett litet leende. "Du kommer fixa det här och hon kommer inte springa iväg." Draco gjorde allt vad han kunde för att pressa fram ett litet leende. Mycket hade förändrats på ett år mellan honom och Harry. Han kunde nästan till och med säga att de var vänner nu. Nästan.

"Skärp dig nu, Malfoy", sa Ginny och gav honom en blick. "Gör det nu bara någon gång. Du har redan fegat ut tre gånger! Det är dags nu."

"Okej okej, jag ska", sa Draco och gjorde en gest där han höll upp händerna för att visa att han gav upp. "Var tysta nu. Jag vill inte att någon annan ska misstänka något."

I trädgården på Hermiones gård hade de ställt upp ett långt bord, eftersom en stor del av hennes och Ginnys släkt hade kommit på besök för att fira Hermiones födelsedag. Alla var finklädda. De hade på sig fina klännigar, skjortor och blusar, vilket gjorde att Draco smälte in rätt bra med sin slips och kostym. Han ville att det här ögonblicket skulle bli speciellt.

Några minuter senare klev Hermione ut på bakgården med två pajer i sina händer. Hon var så vacker, med en vit lång klänning med stora röda blommor på. Hon log stort när hon klev ut till sin familj, och det senaste året hade hon varit gladare än på länge. Det kändes som att livet faktiskt tillslut höll på att falla på plats, en gång för alla.

Draco stirrade på henne. Det var konstigt att Hermione bara verkade bli vackrare och vackrare ju äldre hon blev. Och Draco blev lika förvånad över hennes skönhet varje gång han såg henne. Det var som att hon på något sätt alltid lyckades att göra honom mållös, och få honom att glömma allt annat runt omkring dom.

"Det verkar som att alla är samlade!" log Hermione medan hon ställde ner pajerna på långbordet där alla redan satt - förutom hon själv, Harry, Ginny och Draco som stod upp en bit bort.

"Sätt er ner", viskade Draco åt mr. och mrs Potter och de smög genast iväg till resten av sällskapet.

Hermione skulle precis sätta sig ner vid bordet när hon såg på Draco.

"Ska du inte komma och sätta dig?" frågade hon, och hennes ögon glittrade och gav Draco en känsla av lycka och fjärilar i magen. Han måste ju vara den lyckligaste mannen i hela världen. Eller ja - det skulle väl visa sig om några minuter, beroende på vad hon svarade på hans fråga.

"Det är någonting jag vill säga först", fick Draco fram och kände hur nervositeten började bubbla upp och bli ännu större. Han mådde lite illa, men försökte att inte tänka på det. Han klarade det här. "Kan du komma hit?"

De hade allas uppmärksamhet nu, och han såg hur Harry och Ginny log lite mot varandra. De var de enda två förutom honom som visste vad det var som pågick.

Hermione gick långsamt mot Draco och hon såg mycket förvirrad ut, vilket han hade förväntat sig. Han förstod att hon inte alls var beredd på detta. Men Draco hoppades av hela sitt hjärta att hon skulle reagera på det sättet som han alltid föreställt sig. För om Draco skulle vara ärlig så hade han föreställt sig den här dagen om och om igen i sitt huvud så många gånger under det senaste året. Och han hade gått igenom alla möjliga scenarier som hade kunnat tänkas förekomma. Ändå kände han sig både nervös och oförberedd nu när Hermione var på väg fram till honom.