Complicated [ Dramione ]

Kapitel 19

Gårdagen hade varit helt fantastisk.

Hermione och Draco hade varit med varandra hela natten och tittat på alla raketer som sköts upp på himlen. Till och med efter att alla raketer hade försvunnit och det hade blivit helt tyst igen utoomhus så hade de båda suttit kvar där på stranden och bara pratat. De hade pratat med varandra om allt möjligt - om minnen från Hogwarts, om sina barn, om Hermiones favoritböcker och om hur Draco hade blivit avskedad från sitt tidigare jobb från Trolldomsministeriet. 

När klockan hade slagit över till fem insåg de båda att det kanske var dags för Draco att åka hem igen, och Hermione kunde inte somna på en hel timme efter att hon gått och lagt sig eftersom hon om och om igen gick igenom kvällen med honom i sin hjärna. Varenda detalj, hans vackra leende, kyssarna, rakterna - allting bara spelades upp i hennes huvud. Hon ville inte glömma något.

Han var helt fantastisk.

Han var faktiskt så fantastisk att Hermione nästan hade glömt bort fallet som hade fått de båda att stöta ihop med varandra från första början. Och ungefär vid lunchtid på nyårsdagen började verkligheten sakta men säkert komma tillbaka till henne, vilket också gjorde att den där förbannade ångest kom tillbaka.

Hon och Draco hade inte ens nämt någonting om hur Goyle och de andra dödsätarna var på fri fot någonstans där ute... och om Hermione skulle vara ärlig så ville hon faktiskt inte tänka på det. För bara att tänka på det gjorde att ilskan började koka inom henne. Och hon hade nog med känslor så det räckte och blev över, hon behövde inte ännu fler.

För att inte tänka mer på ämnet distraherade hon sig genom att gå ner till köket och börja göra lite frukost... eller kanske rättare sagt lunch, med tanke på att klockan redan var halv två. 

Rose och Hugo hade sovit över hos sina vänner dagen innan, och Hermione skulle hämta upp de om några timmar. Hon log när hon tänkte på sina barn, för hon såg verkligen hur de växte och utvecklades för varje dag som gick.

Hermione hade precis börjat ta fram ingredienserna till att baka en pumpapaj när det hände. 

En stor smäll hördes plötsligt och inom loppet av några sekunder hade husets ytterdörr sprängts bort och tre maskerade trollkarlar stod framför henne med sina trollstavar riktade mot henne. I ett ögonblick var Hermione i chock och bara stirrade på dem, men sedan drog hon snabbt fram sin trollstav och pekade växlande med den på de tre männen. 

Hon misstänkte starkt att en av männen var Gregory Goyle.

Den mannen som stod i mitten av de tre stirrade på henne. "Nu ska du inte göra något som du inte tänkt igenom här", sa mannen, med en mörk, känslolös röst.

"Varför är ni här?" morrade Hermione, och backade tveksamt några steg bakåt. "Är ni här för att döda mig på samma sätt som Ron eller?" Hennes röst brast och en annan av männen framför henne skrattade.

"Dumma smutsskalle", sa han med ett leende som fick Hermione att må illa, och hon bet ihop. "Vi kommer inte döda dig. Inte än. Du ska följa med oss."

Hermione försökte andas in, men hon fick ingen luft. Rons mördare stod rakt framför henne, och hon bara stod där, utan att göra något. Hon bara stod där, helt förstenad.

"Varför skulle jag någonsin följa med er?"

"För att du inte vill att samma sak som hände med din man ska hända med dina kära barn. Rose och Hugo, om jag inte minns fel?" log den mittersta mannen, som verkade vara  gängets ledare.

Panik började brusa upp inom Hermione och hon stirrade ilsket på männen framför henne. "Ni rör inte mina barn!" skrek hon. "Jag följer med er. Rör bara inte mina barn."