Complicated [ Dramione ]

Kapitel 7

Draco Malfoy kom hem sent den kvällen efter att han tillbringat många timmar på jobbet med att forska kring Ronald Weasleys död... Det var sjukt egentligen när han tänkte på det, att han - Draco Malfoy, frivilligt hade ställt upp på att göra detta. Ibland förvånades han över hur mycket han faktiskt hade förändrats. När han gick på Hogwarts hade han aldrig ens kunnat tänka tanken att hans liv skulle se ut på det här sättet tjugo år senare.

Efter att han träffat Hermione hade Draco direkt åkt tillbaka till sitt nya kontor och började med sin research, och nu, fem timmar senare, hade han fortfarande inte kommit fram till någonting. Draco stängde dörren till sitt hus efter sig och sjönk utmattat ihop i sin stora fotölj i vardagsrummet. Den här dagen hade bara varit så otroligt konstig och Draco hade så många blandade känslor att han inte visste var han skulle ta vägen.

Varför hade just han fått uppdraget att intervjua Hermione Granger om hennes avlidne make? Var det ödet som förde de samman igen? Draco tvivlade på det, och han tänkte inte låta sig själv hoppas på någonting. Ändå kunde han bara inte ha lämnat Hermiones hus utan att erbjuda henne någon hjälp.

Han borde antagligen ha gjort det, för det hade blivit betydligt mycket mindre komplicerat så... men det gick bara inte.

Han kunde bara inte ha lämnat henne där helt krossad och förtvivlad. Inte ännu än gång. Han tänkte inte göra samma misstag som han gjorde för tjugo år sedan, när han lämnade henne där ute i regnet på Hogwarts - förvirrad, krossat och ensam. Han kände sig skyldig att göra det han kunde för att hjälpa. Han var tvungen att hjälpa henne den här gången, för hon hade rätt att veta hur Weasley dog, och Draco skulle se till att ta reda på det. Vad det än kostade.

Efter det skulle de gå skilda vägar igen, för han var helt säker på att Hermione inte ville ha något med honom att göra, efter allt som hade hänt. Draco försökte hela tiden övertyga sig själv om att han inte heller ville ha någonting med Hermione att göra, men han misslyckades gång på gång.

Minnet av när han lämnade Hermione för så länge sedan dök upp i Dracos huvud, och plågade honom ständigt.

"Hermione, jag är ledsen men..." Dracos röst var hård och kall. "... det här kommer inte funka." Draco såg Hermiones förvirrade ansiktsuttryck framför sig.

"V-vad menar du?" frågade hon och det var som att Draco kunde se hur han krossade hennes hjärta i tusen bitar. Om hon bara hade vetat att hans hjärta hade blivit lika krossat.

"Vi kommer inte funka. Det är omöjligt."

"Men..." Hermione blev mållös. "Vi... Vi kan klara oss igenom det här, tillsammans."

"Lämna mig ifred." Dracos ord hemsökte honom än idag.

Lämna mig ifred.

Som om han någonsin hade velat att Hermione skulle lämna honom i fred. Varför var livet så komplicerat? Draco önskade att han hade ett svar på den frågan som han så många gånger ställt till sig själv, men det hade han inte, och det gjorde honom frustrerad.

Draco tänkte på sin avlidne fru Astoria och en del av honom önskade att hon var här just nu. Även om han aldrig kunnat älska Astoria helhjärtat så hade hon varit hans allra bästa vän, och hon visste alltid hur hon skulle göra för att muntra upp honom. Plötsligt skämdes han en aning över att han hade tänkt mer på Hermione än Astoria den senaste tiden. Men de senaste månaderna hade bara varit så intensiva, och Draco kunde knappt kontrollera sina egna känslor längre.

Plötsligt såg han en uggla komma flygande mot hans öppna fönster i vardagsrummet och han reste sig upp för att ta emot den. En svart, fin uggla. Ugglan höll i ett litet brev i munnen och han väcklade långsamt ut det.

Tack för att du har erbjudit mig att hjälpa till med detta.
Kom hem till mig om en vecka och visa mig vad du har hittat.
Med vänliga hälsningar, Hermione Granger

Draco läste om brevet ett antal gånger och suckade. Vad var det han hade gett sig in på egentligen? Och hur skulle han ta sig igenom detta hel? Hur skulle han klara av att träffa Hermione och låtsas som att inte hela han drogs till henne så fort han var nära henne?

~

Hermione öppnade upp dörren för Draco en vecka senare, och den här gången var hon mer stabil än tidigare (vilket var tur, för hon hade absolut ingen lust att börja gråta inför Draco någon mer gång). Hon hade sitt bruna lockiga hår utsläppt, och bar en röd blus och ett par svarta jeans. Outfiten hade tagit henne överdrivet långt tid att välja ut, av någon konstig anledning.

Hon såg på Draco och insåg att han hade klätt upp sig en aning, då han hade på sig en vit skjorta och ett par blåa byxor. Hans blonda hår hade hår var fint kammat åt sidan och han gav Hermione en nick medan han klev in i hennes hus. Hermione kände sig en aning förvånad över hur professionell han såg ut i sina kläder och trängde snabbt bort alla känslor som uppstod inom henne när hon såg honom.

Hon såg på honom en kort stund och insåg att han och Ron var rena motsatserna av varandra. Ändå hade hon älskat dem båda.

Men seriöst. De båda var verkligen motsatser: den ena med ljus, blek hy, blont hår och en aning för självgod, och den andra med rödbrunt hår, fräknar, och med en humor som alltid hade fått Hermione på gott humör.

"Såå... Har du hittat något?" frågade Hermione honom och harklade sig.

"Det här kommer nog att bli svårt", svarade Draco. "Men jag jobbar på det..." Han såg henne i ögonen och Hermione såg tillbaka på honom. Hon undrade om det här kanske hade varit lättare att ta om de inte stod öga mot öga, eftersom hon inte kunde koncentrera sig på det han sa när han såg på henne sådär.

"Vi kanske kan prata om det här medan vi går ut på en promenad", sa Hermione. Problemet löst. "Det är så varmt ute idag."

De gick ut i skogen, sida vid sida, och Draco började förklara hur allting låg till.

"Jag har pratat med min chef Tina om detta, och hon är med på att vi ska gräva djupare i fallet. Vi ska börja intervjua människor som var med under händelsen nästa vecka. Och förhoppningsvis få något mer att gå efter", sa Draco och Hermione hade fortfarande svårt att koncentrera sig på vad han faktiskt sa, trots att han inte längre såg henne i ögonen. "Och Tina vill gärna att du är med i detta. Jag vet att du är sjukskriven just nu, men om du orkar så kan du följa med en gång i veckan till The Daily Prophets kontor och vara med under utredningen."

Draco stannade plötsligt vilket gjorde att Hermione ofrivilligt vände sig om och såg på honom.

"Du behöver verkligen inte göra det om du inte vill, men bara så du vet att du har fått erbjudandet." Draco lade försiktigt en hand på Hermiones ena axel och Hermione rös till. Han måste sluta röra vid henne på det där sättet.

"Jag vill gärna vara med på det", svarade Hermione och log lite svagt mot honom. "Jag klarar det." Hoppades hon i alla fall.

"Det vet jag att du gör", svarade han och drog bort sin arm från hennes axel. "Du är den starkaste personen jag känner."

Som om vi fortfarande känner varandra, tänkte Hermione, men sa ingenting om det.

Sedan fortsatte de både att gå i tystnad en stund, och allting kändes fortarande så overkligt.

Hermione var rädd. Hon kunde inte prata såhär med Draco och vara såhär nära honom. Det var så mycket känslor som väcktes inom henne och som fick henne att få så dåligt samvete. Det hade gått fyra månader nu sedan Ron dog, och hela hon skämdes så mycket så fort hon tänkte på att hon nu gick sida vid sida med Draco Malfoy. Ron hade aldrig tyckt om Draco, och Draco tyckte inte om Ron. Vad skulle Ron ha sagt om han såg att hon nu var med Draco?

Det skulle hon aldrig få veta.

För hennes man var död.