Complicated [ Dramione ]

Kapitel 27

"Where there is anger, there is always pain underneath."

Harry och Ginny Potter hade just, med hjälp av den kompassökande trolldrycken, kommit fram till ett förfallet och gammalt hus. De hade vandrat i vad som kändes som flera timmar. Atmosfären runt omkring huset kändes ryslig på ett sätt som varken Harry eller Ginny kunde förklara. Luften var kylig, mörk och det var som att alla positiva tankar försvann i samma sekund som de båda klev in på den gamla gården.

Egentligen visste inte ens Harry varför han gjorde detta. Varför gjorde han sig besväret att rädda just Draco Malfoy av alla människor, som han aldrig hade tyckt om på något sätt? Kanske var det att han inte ville se Hermione lida mer, eller kanske tyckte han inte riktigt att Malfoy förtjänade att dö. Han tänkte också på Scorpius. Inget barn förtjänar att få växa upp utan föräldrar, och Malfoys son hade redan mist sin mamma. Han skulle inte behöva mista sin pappa också.

"Borde vi gå in?" viskade Ginny och Harry nickade.

"Nu på en gång, innan den där idioten lyckas få sig själv mördad."

-

Några minuter tidigare hade Draco Malfoy kommit fram till det gamla huset, sakta öppnat upp den gamla ytterdörren som hade gnisslat högt och tydligt, vilket fick honom att stanna upp en sekund, för att försäkra sig om att ingen hört honom. Hans plan var att smyga sig på Micheal, och döda honom. Det var dags, och Draco skulle lyckas, om det än skulle kosta honom livet.

Han befann sig för tillfället i en stor hall. Det var mörkt, dammigt och tomt i hallen, men han kunde höra svaga röster tala ifrån övervåningen. Det måste vara där som Micheal höll till.

Långsamt, och så tyst som möjligt, började Draco att smyga uppför den breda trätrappan i mitten av hallen som ledde upp till övervåningen. Han lyckades smyga sig framåt relativt tyst, tills han trampade fel och ett trappsteg brakade ihop under honom.

Han fastnade med foten. Rösterna tystnade. Och det blev fullständigt tyst i huset i några sekunder. Röster som Draco inte kunde förstå hördes från rummet, och han kände hur han började få panik. Han drog snabbt upp foten från trappsteget och lyssnade började springa uppför resten av trappan.

"Ta honom", hördes en mörk stämma, och Draco kände direkt hur en kylig stämning spred sig i rummet. Dementorer. Såklart.

På bara några sekunder hade fem stycken dementorer dykt upp i dörröppningen och Draco kände hur han frös till is. Han drog stelt fram sin trollstav från bakfickan och riktade den mot dementorerna. Draco försökte komma på ett bra minne. Ett minne som gjorde honom lycklig. Vad som helst.

Allt han fick upp i sitt huvud var tankar på sin uppväxt och hur hans pappa alltid hade behandlat honom illa, samt hur Draco tillslut blivit en dödsätare. Dementorernas närvaro fick dessa gamla mörka minnen att bli så levande på något sätt, och allting annat kändes långt borta.

Han hade gått över till den mörka sidan. Lämnat allt hopp som han någonsin hade känt i sitt liv. Lämnat den kvinna han älskat.

Hermiones ansikte dök plötsligt upp i hans huvud. Hermione Granger. Den människan som fått honom att inse vem han verkligen är. Ett minne dök upp. Stunden när han hade bekänt sig kärlek för henne, och hon hade bekräftat att hon kände detsamma.

"Jag tror jag älskar dig med", hade hon sagt. Hon hade fått honom att känna sig som den lyckligaste mannen någonsin.

"Expecto patronum!" skrek Draco och riktade sin trollstav mot dementorerna. Ett ljust sken strålade fram från hans trollstav. Han hade aldrig varit särskilt bra på att framkalla en patronus, men nu såg den starkare ut än någonsin tidigare. Kanske berodde det på att han inte haft särskilt lyckliga minnen att använda sig av innan.

I samma stund som han försvarade sig mot dementorerna slogs dörren till huset upp och Harry och Ginny dök upp i dörröppningen. Varför var de här? Det kunde inte Draco komma på någon logiskt förklaring till, men han brydde sig inte.

"Vad håller du på med, Malfoy?" skrek Harry. "Kom hit!" Potter drog fram sin egen trollstav, riktade den mot dementorerna och uttalade samma besvärjelse som Draco nyss gjort, vilket fick dementorerna att fly ännu längre bort från dem.

Istället för att lyssna på Potter fortsatte Draco att springa mot dörröppningen där han hört rösterna komma ifrån, och han brydde sig inte om sin tidigare fiendes uppmaning om att stanna. Draco skulle slutföra det han hade kommit hit för att göra, det hade han helt bestämt sig för. Han skulle hämnas för det Micheal hade utsatt Hermione för. Ett liv för ett liv. Det var inte mer än rättvist.

Därför sprang han in genom dörren, och möttes av fyra män som satt runt omkring ett långt, rektangulärt bord. Han stirrade på dem, med uppspärrade ögon och riktade trollstaven växelvis mellan alla männen.

"Vem av er är Micheal?!" skrek han, och det gick inte att dölja att hans röst var skakig och full att desperation.

En av männen skrattade, högt och glädjelöst. Hans skratt var nästan hysteriskt, och Draco visste inte hur han skulle reagera. Mannen var stor,  hade mörkt kort hår och han kunde se en stor dödsätartatuering på hans ena arm, vilket fick Draco att må illa. Dödsätare var han väldigt bekant med.

"Det är nog jag", sa han lugnt. "Och du måste vara Lucius son va? Du ser exakt ut som honom. Synd bara att du har valt fel sida", log han falskt. "Din far hade inte varit stolt."

Ännu en våg av raseri sköljde över Dracos kropp. Han hatade dessa människor, och han hatade varenda människa som bar den där äckliga tatueringen på sin arm. Han hatade att han en gång hade varit en av dem, och han hatade hur mycket de hade lyckats påverka honom.

Hans kropp började skaka, och hatet och illamåendet blev så starkt inom honom att det var som att han knappt visste vart han var längre.

"J-jag tänker döda dig", morrade Draco fram. "Du ska få betala för vad du har gjort!"

De tre andra männen reste sig upp och började gå mot Draco.

"Avada kedavra!"

Draco utropade besvärjelsen mot Micheal, men han hoppade undan i sista sekund. Draco skrek av ilska. Han började se suddigt. Ilskan, sorgen, förvirringen och desperationen flöt ihop inom honom och han kände hur någon tog tag i hans armar innan han föll till marken.

Han såg männen framför honom falla till marken, och han hörde skrik.

Sedan blev allting svart.