Complicated [ Dramione ]

Kapitel 28

"You always thought that I was stronger, I may have failed but I have loved you from the start."

- Fall for you, Secondhand Serenade

-

När Draco fick tillbaka medvetandet igen låg han i en säng. Han var tvungen kisa för att kunna se någonting, eftersom ett strålande vitt ljus lyste starkt på honom. Först kunde han inte förstå vart han var någonstans, men efter ett tag kände han igen sig. Han låg i en sjukhusbädd, med ett stort lysrör ovanför honom som bländade hans ögon nästan helt och hållet. Han insåg snabbt var det var han befann sig. Sankt Mungos sjukhus.

Allting var suddigt en stund, men efter ett tag började hans ögon sakta men säkert få tillbaka sin vanliga syn och Draco satte sig upp. Han bar en lång vit klädnad med korta ärmar, vilket fick hans dödsätartatuering att synas tydligt på hans handled. Den där tatueringen som han så länge hade gjort allt han kunde för att försöka dölja. Han ville inte att någon skulle se på honom och se den där tatueringen. Det var inte vem han var längre. Det var i alla fall det han alltid försökte övertyga sig själv om.

"Du är vaken." Draco upptäckte att Ginny satt framför honom. Hon såg inte glad ut överhuvudtaget, men det fanns samtidigt något slags medlidande i hennes blick. Hon såg sliten ut, och det var inte konstigt alls med tanke på allt som hänt under den senaste tiden. Först dör hennes bror, sedan blir hon kidnappad och nu hade hon och Potter fått rädda Draco, ännu en gång.

Draco tänkte tillbaka till den gången när Potter, Weasley och Hermione hade räddat honom från det brinnande Vid-behov-rummet under kriget på Hogwarts. Varför var det alltid han som var tvungen att bli räddad? Han hade gärna bytt roll om han hade fått chansen.

"J-ja, jag är vaken", mumlade Draco. "Vad hände? Dödade ni Micheal?"

Ginny höjde på ögonbrynen. "Vi tog hand om Micheal. Han är i Azkaban nu. Mord hade inte varit den rätta lösningen, Malfoy."

Draco stönade. "Rätta lösningen? Han mördade din bror! Tycker du verkligen att han förtjänar att leva?"

Ginny knep ihop läpparna och var tyst ett tag innan hon svarade. "Det handlar inte om vad jag tycker, utan om vad som är rätt", sa hon lågt. "Jag saknar Ron varje dag, men det ger inte mig rätten att ta någon annans liv för det. Då hade jag varit lika illa som Micheal."

Det blev tyst. Draco visste inte vad han skulle säga mer, och han hade knappt orken att säga någonting med tanke på att han verkade ha varit avsvimmad ett tag.

"Jaja, vad du än säger, Weasley..." suckade han och gnuggade sig lätt i ögonen.

"Åk hem nu", fortsatte Ginny. "Och jag tror det är bäst att du håller avstånd ett tag... Jag tror inte Hermione vill träffa dig."

Draco knep ihop läpparna. "Tro mig, jag vet. Jag ska inte störa henne mer. Fallet är avklarat. Jag har gjort det jag lovat Hermione, så det finns ingen anledning för mig att besvära henne mer."

Orden som kom ut från Dracos läppar matchade inte alls med hur han faktiskt kände. Hur skulle kan kunna klara av att lämna Hermione i fred? Hon var kvinnan i hans liv, hans kärlek som han var helt säker på att han aldrig någonsin skulle kunna komma över. Han behövde Hermione.

Hermione betydde mer än hela världen för honom. Hon, och så också hans son Scorpius. Det var de två människorna som han ville ha i sitt liv för evigt, om han fick bestämma.

Men Draco hade under sin uppväxt märkt att livet sällan blev som han ville.

-

När Harry kommit hem till Hermiones hus och berättat vad som hänt med Micheal och Draco kändes det som att hennes hjärta höll på att stanna. Hermione hade stått och lagat middag när Harry hade bankat hårt på ytterdörren. Först var hon rädd att det var någon som hon inte ville ha i sitt hem som knackade på, men när Harry ropat "Det är bara jag!" så pustade hon ut och låste upp dörren för sin vän. Nu stirrade hon på honom med uppspärrade ögon och hade förlorat allt fokus på kycklingen som hon höll på att laga i sin stekpanna.

"Vad menar du med att han anföll Micheal? Vad hände, och hur mår han nu?" Hjärtat dunkade så fort i Hermiones bröst att det i några sekunder kändes som att hon höll på att svimma. Ifall någonting hade hänt med Draco så skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv, för det sista de hade gjort när de sågs hade varit att bråka.

"Han blev skickad till sjukhuset, men han är okej nu..." sa Harry med en suck. "Men han är en idiot, Hermione. Ingen vettig människa hade letat upp Micheal bara sådär, helt ensam dessutom. Det måste du väl hålla med om?"

Hermione kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett litet irriterat skratt. "Och det ska verkligen komma från dig?" sa hon. "Du, Harry Potter, som försökte möta Voldemort ensam fler gånger än jag kan räkna... Så kom inte här och säg att det är han som är en idiot!"

Harry stirrade på henne. "Det är absolut inte samma sak", sa han med hög röst. "Hermione, jag och Draco är inte det minsta lika varandra! Det finns en anledning till att vi har varit ärkefiender sedan vi gick på Hogwarts."

"Borde jag gå och hälsa på honom?" frågade Hermione, utan att låtsas om Harrys tjatiga kommentarer om hur han och Draco alltid varit ärkefiender. "Det kanske jag borde...?"

"Ginny är där, och han kommer antagligen att få åka hem ikväll. Han kontaktar dig nog när han är redo... Men jag tycker fortfarande inte att det är en särskilt bra idé att du fortsätter träffa honom, Hermione. Han innebär bara problem."

Det blev tyst ett ögonblick, innan Hermione gav ifrån sig en högljudd suck. "Han är inte som han var då", sa hon. "Och om du hade gett honom en chans tror jag att du hade insett det med... "

Hermione såg hur Harry hade börjat bli arg nu på riktigt, och hon började nästan ångra att hon sagt emot honom. Hon orkade verkligen inte med att bråka med honom också. "Ja visst, han kanske verkligen har förändrats som du säger", utbrast Harry. "Men det förändrar inte det faktum med att du helt har glömt bort Ron och förrått honom! Jag fattar inte hur du kan göra det här, Hermione. Han var vår bästa vän... Hur kan du bara gå vidare såhär?" Hans röst brast på slutet och han vände sig om, så att Hermione inte kunde se hans ansikte.

Hermione stirrade på Harry och tusen tankar gick igenom hennes huvud, men utan att säga någonting mer gick hon fram till sin vän, vände på honom och omfamnade honom. Och Harry accepterade det. Han lade sina armar runt henne i respons, och hon kunde känna hur tårarna hade börjat rinna från hans ögon och falla ner på hennes ena axel.

"Jag är så ledsen, Harry..." sa hon med en svag röst. "Jag är ledsen över att vi inte har pratat mer om det här med varandra... Jag har inte kommit över Ron. Jag älskar honom fortfarande och det gör ont varje dag att han är borta. Men han är borta på riktigt, och vi måste lära oss att leva med det. Jag kommer alltid att tänka på Ron och sakna honom, men jag måste kunna gå vidare med mitt liv." Hon tog en paus och kände hur tårarna snart riskerade att svämma över hos henne också. "Och Draco gör mig lycklig."

"J-jag bara... jag saknar honom... Jag saknar honom varenda dag", sa Harry, och släppte sedan taget om Hermione. Han torkade snabbt ögonen och tog ett djupt andetag. "Förlåt mig."

Hermione log lite svagt och gjorde ett tecken att de skulle gå och sätta sig i vardagsrummet. Sedan satte de sig ner i soffan, och de pratade i flera timmar. Bara pratade om allting.

De pratade om Ron, och deras tid på Hogwarts. De skrattade, de fällde några tårar, och vissa stunder satt de bara helt tysta bredvid varandra. Under den senaste tiden hade Hermione och Harry känt sig ganska långt borta från varandra, men idag kändes deras relation nästan lika bra som den varit innan Ron försvann.

Hon insåg hur mycket hon faktiskt hade saknat Harry, och hur mycket hon hade isolerat sig sedan Ron dött.

Hermione blundade ett ögonblick, och plötsligt var hon tillbaka på skolgården utanför Hogwarts. Hon satt på gräsmattan vid vattnet medan solen brände hennes ansikte. Ron och Harry satt bredvid henne, och de skrattade. Ron drog ett av sina dåliga skämt, och Hermione påminde honom om att lämna in den där skoluppgiften som han så länge skjutit upp att göra. Hon såg allting så tydligt framför sig. Hon såg Rons fina leende framför sig och varenda röda hårstrå på hans huvud.

Sedan öppnade hon ögonen igen, och hon var tillbaka i sitt hus med Harry sittande bredvid henne.

Den gyllene trion hade blivit till en duo.