Complicated [ Dramione ]

Kapitel 13

Draco vaknade upp av att han kände hur Hermione vred på sig i hans famn. Han studerade henne och var förundrad över att allt som hänt dagen innan faktiskt var på riktigt. Han hade trott att allting hade varit en dröm, för det hade varit mycket mer logiskt än att allt detta hände i verkligheten. Försiktigt drog Draco sin hand genom Hermiones bruna hår, som såg en aning rufsigt ut. Han såg på hennes slutna ögon och halvöppna mun och bara beundrade henne.

Var det kanske en dröm ändå? Eller kunde en människa verkligen vara såhär vacker? Han kunde inte riktigt bestämma sig.

"Tittar du på mig när jag sover nu också?" mumlade Hermione och Draco höjde på ögonbrynen medan han försökte komma på ett rimligt svar på den frågan.

"Hur visste du det?" var det enda han kom på, och hon log.

"Jag bara gissade." Gäspande satte sig Hermione upp i soffan och drog händerna genom sitt hår. "Du har ju alltid tyckt om att titta på mig", sa hon sedan vilket fick Draco att höja på ögonbrynen ännu en gång.

"Du får det att låta som om det är ensidigt", svarade han och Hermione såg på honom, med ögon som riktigt glimmade. Det blev tyst i några sekunder.

"Det är det inte." Stämningen blev en aning för seriös, så Draco valde att skämta bort det istället.

"Det vet jag väl", flinade han. "Speciellt med tanke på hur du stirrade på mig igår efter att du i princip gjort inbrott i mitt hus." Hermione slog skämtsamt till honom lite på axeln och han såg hur hon rodnade en aning, vilket han tyckte var gulligt. "Om jag hade vetat att du hade kommit hade jag definitivt klätt på mig lite mer. Jag vill ju inte göra dig alldelles för upphetsad."

"Sluta", sa hon med ett skratt men han fortsatte bara flina. "Du går över gränsen."

"Visst, visst. Vi låtsas väl som att det inte är sant då", svarade han skämtsamt och reste sig långsamt upp från soffan. Draco var stel i ryggen efter att ha sovit på den halvmjuka soffan istället för i sängen, men det hade varit värt det.

Hon är värd allt.

~

Hermione såg på honom medan han sträckte på sig och hon log när hon såg hur skrynklig hans vita tröja var. De hade somnat helt påklädda kvällen innan.

"Ska du gå upp redan?" frågade Hermione med en trött röst och Draco mötte henne med blicken med ett snett leende.

"Vill du att jag ska komma tillbaka?"

"Öhm..." Hermione vek av med blicken. "Jag bara- glöm det."

Det blev tyst i några sekunder och sedan gick Draco fram till henne, så att han stod precis framför henne i soffan. Sedan lade han försiktigt händerna på hennes kinder, och kysste henne mjukt på läpparna. Det fick Hermione att tappa andan.

Varför var hon tvungen att tappa andan så fort han rörde vid henne?!

Hermione kysste hungrigt tillbaka och placerade sina händer runt hans hals medan Draco lade sig på soffan bredvid henne igen. Hans blonda hår var rufsigt efter natten, och det blev inte bättre av att Hermione om och om igen drog sina händer genom hans lena, mjuka hår. Hon gissadade att hon själv inte såg särskilt bra ut heller, med tanke på att hon somnat med sminket från dagen innan.

Hur länge de kysstes visste hon inte, men hon visste att hon aldrig fick nog. Hon ville bara ha mer och komma närmare honom. Hon ville komma så nära hon någonsin kunde, och ge honom allt hon hade.

När de efter ett tag drog sig tillbaka kunde inte Hermione låta bli att skratta till med tanke på hur de båda såg ut, med sina rufsiga hår och skrynkliga kläder.

"Sov du gott?" frågade Draco med en mjuk röst.

"Det gjorde jag faktiskt", svarade hon. "Och det är rätt ovanligt. Jag tror det här är första gången jag sovit hela natten utan att ha mardrömmar sen... ja, du vet."

Draco nickade långsamt och bestämde sig för att byta ämne. "Vill du ha frukost?"

Hermione tvekade några sekunder. "Jag vet inte om det är en sådan bra idé, jag har redan varit här alldeles för länge", sa hon sedan och Draco försökte dölja sin besvikelse så gott han bara kunde.

"Jag förstår", sa han och blev plötsligt lite osäker på vad han borde säga härnäst. "Ehm... tack för igår då, antar jag. Och idag med", sa han och Hermione skrattade till.

"Borde inte du ge dig iväg till jobbet snart förresten?" frågade Hermione och Draco blev plötsligt medveten om att han inte hade en aning om vad klockan var. Han vände sig snabbt om och såg på klockan som satt upphängd över den öppna spisen.

9:15. Draco började jobba för femton minuter sedan.

"Varför sa du inget?" utbrast Draco medan han började springa upp till övervåningen för att kamma igenom sitt hår en gång innan han skulle åka iväg. "Om jag får sparken är det ditt fel, vet du!" ropade han lite skämtsamt från övervåningen till Hermione men fick inget svar tillbaka.

När Draco sedan kom ner till vardagsrummet igen var hon borta. Bara sådär. Draco såg på platsen där han och Hermione hade tillbringat natten och kände hur det pirrade till inom honom. Trots att Hermione bara drog utan att säga något så kände Draco ändå något han inte hade känt på ett tag:

Han kände sig lika obeskrivligt, förtrollande, tonårsaktigt kär som han hade varit i Hermione för tjugo år sedan.

Eller kanske till och med ännu mer.

***

När Hermione kom hem igen kände hon sig gladare än hon någonsin hade gjort sedan händelsen som hade förändrat hela hennes liv för över ett halvår sedan.

Hon kom på sig själv med att sjunga medan hon fixade frukost, och med att ständigt dagdrömma sig bort till det som hänt dagen innan. Hon hade bara åkt hem till Draco för att visa honom bilden på dem två - som hon förövrigt hade glömt bort helt och hållet med tanke på vad som hade hänt - och hon kom hem en dag senare efter att ha sovit kvar hos honom...

Om Hermione skulle vara ärlig visste hon verkligen inte vad det var som hade hänt, men allting hade varit äkta.

Allt hon hade sagt till Draco var äkta och sättet de såg på varandra var så äkta som det någonsin kunde bli.

Om en månad skulle Hermione börja jobba igen på Trolldomsministeriet. Hon hade varit sjukskriven nu ända sedan incidenten, men hon började känna sig redo att gå tillbaka till sina rutiner igen.

Dagarna efter att Ron hade dött hade hon aldrig trott att hon skulle ha klarat av livet som ensamstående mamma, men ju längre tiden gick ju mer förstod hon att hon skulle klara av det. Hugo och Rose hade återgått till sina liv på Hogwarts, och även om de fortfarande sörjde mycket över att ha förlorat sin pappa så fortsatte de leva sina liv. Och hon var så stolt över sina barn. Det visste hon att Ron hade varit också.

Det högg till lite i magen när Hermione tänkte på Ron, även om det inte gjorde lika ont som innan. Hon hade fortfarande så dåligt samvete över hela grejen med Draco, men den där speciella dragningskraften som hela tiden drog henne till honom fick henne att inte kunna stå emot att träffa den blonda stiliga mannen.

Ron hade förstått. Visst? Hon skrattade till och skakade på huvudet. Vem försökte hon lura? Ron Weasley hade verkligen inte förstått någonting om han på något sätt hade lyckats komma tillbaka från de döda och sett vilken person Hermione nu mera spenderade stora delar av sin tid med.

Men det skulle inte hända. Ron skulle inte börja leva igen, och nu såg livet ut som det gjorde...

Kanske fanns det en chans för henne och Draco trots allt?
-
Nu är äntligen ett nytt kapitel uppe, hoppas ni gillade det!!