Complicated [ Dramione ]

Kapitel 3

Hur gullig var inte den här bilden, hörni? (Dramione fanart - inte min bild.) 

Hoppas ni tycker om boken hittills.

Och just du som läser detta - kom ihåg att du är helt fantastisk. 

-

Trots att livet var helt upp och ner för Hermione Granger så gick dagarna sakta framåt, och det hade nu gått två månader sedan incidenten. Hermione mådde en aning bättre även om hon spenderade den största delen av sina dagar inne, där hon försökte distrahera sig själv genom att städa, laga mat, diska eller bara ligga i sin säng och sova.

Hermione hade gråtit fler gånger än hon kunde räkna de senaste veckorna. 

Hon grät dock inte på dagen när hennes barn var i närheten, utan på natten när ingen kunde se eller höra hennes snyftningar. Rons frånvaro var så tydlig när hon låg där i sängen på kvällarna, och hon kunde ibland komma på sig själv med att vända sig mot Rons sida av sängen och sedan upptäcka att han inte låg där.

Hermione ville inte att Rose och Hugo skulle se henne svag. Hennes barn behövde en stark mamma, någon som kunde ta de igenom allt det här. Men faktum var att hon inte kände sig stark alls. 

Det enda hon ville var att någon skulle ta hand om henne och berätta för henne att allting skulle bli bra. Berätta för henne att hon inte skulle må såhär dåligt för alltid. 

Rose hade i alla fall börjat prata lite igen, men det var bara korta meningar. Hon hade inte varit sig själv överhuvudtaget sedan olyckan och Hermione bekymrade sig varje dag över ifall hennes dotter någonsin skulle få tillbaka sitt gamla jag igen. Hugo däremot mådde trots omständigheterna, ganska bra. Han var såklart också helt förkrossad över vad som hänt sin pappa, men han hade följt med sin kusin Albus ut ett par gånger och hade till och med börjat tjata om att få åka tillbaka till Hogwarts igen.

"Jag tror pappa hade velat att jag åkte tillbaka till skolan, mamma", hade han sagt och Hermione började fundera på om det faktiskt var dags för hennes barn att få börja i skolan igen. I alla fall Hugo. Hon var inte så säker på att hennes dotter hade klarat av det lika bra. Rose hade alltid varit mycket känsligare än Hugo och haft en bättre relation med sin pappa än honom så det var därför inte så konstigt att Rose hade tagit allting värre än sin bror.

Klockan var nu tolv på dagen och Hermione skulle iväg för att handla lite nya böcker och kläder till sina barn eftersom de eventuellt snart skulle tillbaka till Hogwarts. Hon tog sig därför sig till Diagongränden med hjälp av flampulver och började kika i lite olika affärer för att leta upp de böcker som hennes barn skulle behöva.

"Är det något speciellt du letar efter?" frågade en kort brunhårig kvinna när Hermione letat runt efter en bok väldigt länge. Hermione läste på hennes namnskylt att hennes namn var Claire.

"Fantastiska vidunder och vart man hittar dem", mumlade hon till svar. "Boken verkar vara slut överallt."

Claire log mot Hermione och nickade innan hon försvann in bakom ett skynke i affären. Hermione bet sig i läppen och suckade lättat över att äntligen få vara ensam en stund. Nu för tiden tyckte hon det var så otroligt jobbigt att vara bland okända människor.

Hermione hade aldrig tyckt det varit jobbigt att träffa människor innan, men nu efter allt som hade hänt hade hon ingen energi till att prata med folk, och hon undrade om hon någonsin skulle bli sig själv igen... Det hoppades hon i alla fall. 

Plötsligt hörde Hermione hur dörren bakom henne öppnades och den lilla klockan på dörren plingade till vilket gjorde att Hermione fick lust att sucka högt ännu en gång. Kunde hon inte få vara i fred någon gång?

Tydligen inte.

Hon vände sig sakta om för att se vem det var som klivit in genom dörren och i några sekunder var det som att världen stannade upp. Hermione stelnade till och bara stirrade framför sig på den blonda mannen som klev in genom dörren.

Draco.

Det var första gången hon såg honom på så många år.

Draco Malfoy.

Han såg upp och när han insåg vem det var som stod i den lilla affären framför honom så stelnade även han till och spärrade upp ögonen. Hans vitblonda hår och bleka ansikte fick Hermione att minnas allt och det var som att hon rycktes tillbaka i tiden.

För ett ögonblick var det som att tiden bara försvann för ett ögonblick och Hermione kunde inte göra något annat än att bara stirra på mannen som stod framför henne. Han var lik sig, men såg äldre ut, och mognare. Lite skäggstubb syntes på hans haka och det blonda håret var kammat i en mittbena. 

Hans läppar ser exakt lika kyssvänliga ut som för tjugo år sedan. 

Vänta. Vad tänkte hon egentligen? Hermione blev så frustrerad över sina egna tankar och var tvungen att vika av med blicken... Vad höll hon på med?

Hon kunde inte andas. Det kändes nästan som att hon var påväg att dö. Vad var det egentligen som hände? Kunde en människa plötsligt bara glömma bort hur man andades? Hermione drog slutsatsen att det inte var möjligt medan hon försökte samla sig själv så gott hon kunde. 

~

När Draco såg vem som stod några meter bort ifrån honom i den lilla affären så var det som om tiden bara stannade. Där stod hon, Hermione Granger, lika vacker som hon hade varit för tjugo år sedan med sitt mörkbruna, lite lockiga hår, hennes bruna ögon och hennes otroligt vackra ansikte.

Draco bara såg på henne och upptäckte de mörka ringarna under hennes ögon och kände hur hans hjärta sjönk i bröstet.

Hans Hermione förtjänade inte att må så här dåligt. Draco svalde och fick påminna sig själv om att hon inte var hans och att hon aldrig skulle bli hans igen, för den chansen hade han gått miste om för länge sedan.

Han såg hur ägaren av bokhandeln - Claire - dök upp och småsprang fram till kassan med en bok i handen. Hermione vände sig snabbt om och betalade för boken och bytte några ord med Claire.

När Hermione hade betalat vände hon sig om igen och började gå mot utgången (och mot Draco som fortfarande stod på exakt samma plats som tidigare eftersom han hade varit oförmögen att fortsätta röra sig när han såg henne). Hon stannade till någon meter framför Draco och såg på honom med en otydbar blick.

"Hej, Draco", sa hon och i några sekunder visste han inte vad han skulle svara. Hej Draco...? Med tanke på hur hon hälsade på honom lät det som de aldrig hade varit tillsammans. Aldrig smygit runt tillsammans på Hogwarts. Aldrig delat alla de där kyssarna.

"Hermione." Draco harklade sig och försökte komma på något mer att säga. "Trevligt att se dig igen."

Hermione log lite svagt och Draco tappade andan. Han hade aldrig sett en lika vacker kvinna som henne.

"Det är trevligt att se dig också", svarade hon innan hon ursäktade sig och fortsatte ut genom utgången medan Draco följde henne med blicken tills hon var bortom synhåll.

Kom tillbaka. Orden upprepades i Dracos huvud så många gångar att nästan trodde att han höll på att bli galen.

Bara kom tillbaka.