Complicated [ Dramione ]

Kapitel 5

Draco Malfoy skulle alltså från och med idag börja jobba som reporter för The Daily Prophet.

Om Draco skulle vara ärlig trodde han aldrig att han någonsin skulle sjunka så lågt att han började jobba som reporter för en tidning... för bättre än så var väl han väl ändå? Men vad kunde han göra åt saken egentligen? Han hade nyss blivit av med det jobb han kämpat så länge för att få och han kunde ju inte direkt bara sluta jobba, för han behövde pengar.

Det var därför med blandade känslor som Draco dök upp på The Daily Prophet's kontor bara en bit ifrån Trolldomsministeriet, klockan sju på morgonen och inväntade sitt första uppdrag.

Hans nya chef, Tina McLeoud, kom in på kontoret precis i tid och log stort mot Draco och de sju andra reporterna som satt bredvid honom i rummet.

"Godmorgon på er!" utbrast Tina och rätade till sin lila kavaj en aning innan hon satte sig mitt emot de åtta anställda. "Och välkommen Draco, det är trevligt att träffa dig", la hon till och Draco nickade mot henne med ett svagt leende.

"Det är perfekt att vi äntligen har en till anställd, för det är väldigt mycket vi har att hinna med just nu. Jag tänkte att Olivia kunde få uppdraget att ta en tur till Hogwarts idag och intervjua det nya Quidditchlaget..." Draco slutade lyssna och suckade tyst för sig själv. Det enda han ville just nu var att få tillbaka sitt gamla jobb. Vad som helst förutom det här. "...Och du Draco, du kommer få uppdraget att ta reda på mer om Ronald Weasleys död."

Draco såg upp på Tina och rynkade på ögonbrynen, en aning förvirrad. "Vad sa du?" frågade han och Tina skrattade.

"Ronald Weasley, auroren som dog för några månader sedan. Det måste du väl ändå veta vem det är? Jag tänkte att du kunde ta och intervjua hans fru om dödsfallet. Folk älskar att läsa om sånt." Draco försökte ta in det hon sa och uppföra sig så normalt som möjligt, men det var om han skulle vara ärlig inte lätt alls.

Han svor tyst för sig själv och kände hur han blev en aning varmare i kroppen.

Skulle han intervjua Hermione om hennes mans död? Skulle han överhuvudtaget behöva prata med Hermione?

Nej. Nej, nej, nej. Det kunde han absolut inte göra.

Bara att tänka på det gjorde att han fick ont i magen.

"Ehm, finns det ingen annan som kan ta det jobbet?" frågade Draco och Tinas leende dog snabbt ut. Hon såg intensivt på Draco en stund innan hon svarade.

"Vill du ha det här jobbet så utför du de uppdragen du får, mr. Malfoy. Gör det här, eller så kommer du bli arbetslös, ännu en gång", sa hon bestämt.

***

"Ja, jag är okej mamma, du behöver inte komma hit. Jag klarar mig, Ginny och Harry var här tidigare idag och hälsade på så jag är inte ensam", sa Hermione en aning irriterad när hennes mamma ringde henne för tredje gången på bara några timmar. "Jag är en självständig vuxen kvinna, jag klarar mig... Okej, bra, vi hörs senare." Hermione la på luren på den nya telefonen som hon fått av sin mamma för att de skulle kunna prata med varandra när som helst, ifall Hermione kände sig ensam.

Visst tyckte Hermione att det var bra att hennes mamma brydde sig om henne, men hon kunde inte förneka att hon blev irriterad när hennes mamma ringde henne precis hela tiden. Å andra sidan så hade inte Hermione mått så bra på den senaste tiden, och hon visste att hon har gjort detsamma som sin mamma ifall hennes barn hade varit i samma sits som henne.

Men ändå. Det var jobbigt.

Plötsligt hörde hon hur någon knackade på hennes dörr och hon suckade. Vem kunde det vara nu som ville komma och fråga hur hon mådde? George Weasley? Eller kanske Rons föräldrar?

När Hermione rest sig upp ur soffan och öppnat ytterdörren fick hon sig en chock. För vem stod inte där förutom självaste Draco Malfoy?

Hermione öppnade munnen för att säga något men inte ett enda ord kom fram och hon rynkade på ögonbrynen.

"Jag... Jag ska förklara varför jag är här", började Draco och Hermiones hjärta började dunka dubbelt så fort. När hon såg på honom var det som att alla minnen från förut kom tillbaka till henne. Ännu en gång.

"V-vad gör du här?" fick Hermione fram. Draco förklarade snabbt situationen för henne: att han fått sparken från sitt gamla jobb och var här för att intervjua henne kring hennes mans plötsliga död.

Med en suck tog Hermione ett steg åt sidan och släppte in Draco, medan tusentals tankar rusade genom hennes huvud.

"Ehm... Det är bara att sätta dig i soffan så kan pjag fixa något att dricka åt dig. Vad gillar du? Kaffe? Vin? Vatten? Eller..." Draco log lite och Hermione blev tyst. Hon ville inte erkänna det, men hon hade verkligen saknat det där leendet.

Det där vackra, underbara leendet som bara fick hela henne att smälta.

"Choklad blir bra", sa han med ett leende. "Mugglardrycken, du vet."

Hermione skrattade till lite nervöst och ett minne dök genast upp i hennes huvud. Ett minne av henne och Draco, som hade picknick vid Hogwarts, med varm choklad. "Choklad... Ja, såklart. Perfekt. Jag går och fixar det direkt", sa hon och gick med snabba steg iväg till köket.

När hon väl var inne i köket tog hon ett djupt andetag och försökte att inse det faktum att hennes första kärlek satt i hennes vardagsrum just nu och skulle intervjua henne. Varför var hon så nervös egentligen? Det hade inte varit något mellan Draco och Hermione på så många år och det skulle aldrig kunna bli något mer mellan dem, så varför kunde hennes hjärta inte sluta dunka så överdrivet fort?

Hermione kom tillbaka några minuter senare med en kopp varm choklad till Draco och ett glas vatten till henne. Draco följde henne med blicken när hon satte sig i en fåtölj mitt emot honom.

"Såå..." Draco tog en paus och mötte Hermione med blicken. Hermione svalde. "Jag tänkte bara ställa några frågor om händelsen och om hur du mår och känner efter allt det här. Blir någon fråga för jobbig eller för personlig, säg bara till."

"Okej, kör på", svarade Hermione och gjorde allt hon kunde för att lyckas vända bort blicken från Dracos ansikte. Han var så lik sig men samtidigt så annorlunda. Hans skäggstubb på hakan fick Draco att se en aning äldre ut, inte lika pojkaktik som han varit när de träffades.

Han hade växt upp, blivit mer mogen, blivit stiligare.

Den första frågan som ställdes fick nästan Hermione att bryta ihop. För hon hade inget svar. Hon visste inte, och det gjorde henne helt galen.

I flera månader hade hon ställt sig själv och så många andra den här frågan, men hon fick aldrig något riktigt svar.

"Vad var det egentligen som hände med Ronald Weasley?"