Complicated [ Dramione ]

Kapitel 6

"Vad var det egentligen som hände med Ronald Weasley?" frågade Draco och Hermione slutade andas i några sekunder. "Vem är egentligen skyldig till hans död?"

Hermione såg långsamt upp och mötte Draco med blicken. Hans gråa ögon bara borrade sig in i hennes, väntande på svar. Hon var tvungen att titta bort från honom för att få tillbaka sin talförmåga igen. "Jag vet inte. Jag-"
Hermiones röst brast. "I-Ingen vet vem som är den skyldiga."

Hon önskade att allting var annorlunda, att hon aldrig hade behövt ha det här samtalet. Men mest av allt önskade hon att det inte behövde vara självaste Draco Malfoy som frågade henne den här frågan. Hon klarade inte av att sitta framför sin första kärlek, som hon hade älskat över allt annat, och förklara hur hennes man hade dött.

Det gick bara inte.

Ron hade lämnat henne, på samma sätt som Draco lämnade henne för tjugo år sedan. Alla hon älskade bara lämnade henne, och tanken fick Hermione att känna sig så hopplös.

Draco såg på henne, men hon kunde inte se honom särskilt bra eftersom hennes ögon tårades.

"Jag är verkligen ledsen", sa Draco med en låg röst. "Du förtjänar inte att gå igenom något sånt här." Draco menade det verkligen. Han hade aldrig gillat Weasley, men om Draco kunde så skulle han ha stoppat Rons död. Hermione förtjänade att få vara lycklig. Hon förtjänade allt bra i världen.

"Det är okej", svarade Hermione och torkade snabbt bort sina tårar från ansiktet. "Det är okej", sa hon ännu en gång med en något lägre röst och Draco tyckte att hon såg ut att vara allt annat än okej.

Hela den här situatitonen kändes bara helt absurd. Här satt Draco Malfoy och intervjuade den kvinna, som han hade haft svårt att glömma och svårt att sluta älska under hela sitt liv, om hennes döda make. I några sekunder undrade han om hela situationen i själva verket bara var en dröm, men han insåg snabbt att det inte var fallet.

Det här hände.

Allt som hände var verkligt.

Hans nervositet hade faktiskt släppt en aning, och nu kände han sig mer orolig över kvinnan som satt framför honom.

"Okej, jag förstår att det här är svårt för dig... Det är verkligen tragiskt att Weasley... jag menar din man, är borta. Jag beklagar verkligen sorgen", sa Draco, i ett försök att bryta den långa tystnaden som uppstått mellan dem.

Hermione såg upp på Draco med en blick som var något skeptisk och sedan fnös hon plötsligt. "Du är ledsen för att han är borta alltså? Varför skulle du vara det?" frågade hon och ett kort och glädjelöst skratt kom ut från henne. "Du har ju alltid hatat Ron, och att han är död kanske bara är ett sätt för dig att komma närmare mig igen? Är det din plan eller?" frågade Hermione och hon reste sig plötsligt upp hastigt och såg på Draco med en blick som nästan såg ut att kunna mörda någon. "Du har säkert inte förändrats ett dugg."

"Nej... Hermione", sa Draco osäkert medan Hermione långsamt gick mot honom. "Jag är verkligen ledsen. Jag försöker inte utnyttja din situation, jag är bara här för att intervjua dig."

Hermione stannade upp och hennes ilskna ansiktsuttryck lättade en aning och hon såg Draco i ögonen och han blev mer och mer osäker på vad han skulle göra för varje sekund som gick. "Förlåt... allting är bara så overkligt." Sedan var det som att något brast för Hermione och hon föll ihop på golvet, framför Draco. Han hörde hur hon kipade efter andan och såg hur tårarna långsamt började rinna ner för hennes kinder.

Utan att tänka någonting sprang Draco fram till Hermione och satte sig bredvid henne. Han tvekade i ett ögonblick men lade sedan försiktigt sin arm runt hennes kropp och han kände hur mycket hennes kropp skakade.

Det gjorde ont inom honom. Trots att Draco aldrig (och då menade han verkligen aldrig) hade gillat Weasley så önskade han att han kunde ha hindrat detta på något sätt. Han klarade bara inte av att se Hermione på det här viset.

"Hermione", viskade Draco lågt. "Jag ska hjälpa dig att ta reda på vad som hände med din make, jag lovar." Han var förvånad över vad som kom ut ur hans mun.

Varför lovade han Hermione detta? Hur skulle det gå till?

Hermione stelnade till och drog sig ur hans grepp. Hon såg på honom, mållös och oförmögen att svara honom. Hon såg så förvirrad ut, och hjälplös.

"Det finns inget du kan göra", svarade hon lågt, och dystert. "Jag har redan försök allt... Jag tror det är bäst att du går nu, j-jag har inget mer att säga." Hermione reste sig upp och tog ett steg ifrån honom. "Varför är du här? Varför just du", sa hon förtvivlat. "Jag vill inte prata med dig."

Draco visste inte på vad han skulle säga. Det var tydligt att hon inte ville ha honom där. Han började tänka på brevet han skickat till henne och skämdes. Hur kunde han skicka det till henne? Hon trodde säkert att han var fullkomligt galen som fortfarande tänkte på henne efter tjugo år.

"Förlåt... Ehm. Ja, det är väl bäst att jag går", sa Draco, en aning nervöst. "Det var inte meningen att göra dig upprörd... Jag- Jag ska gå nu", sa han och gick med snabba steg mot ytterdörren medan Hermione bara stod där och såg på honom utan att säga ett ord.

Han tog på sig sina ytterkläder och var precis på och öppna dörren och gå ut när Hermione hindrade honom. Hon torkade bort tårarna från sitt ansikte innan hon öppnade munnen.

"Vänta", sa hon och Draco vände sitt ansikte mot henne igen medan det kändes som att hans hjärta höll på att hoppa ur bröstet på honom. "Ditt erbjudande... om att hjälpa till att ta reda på vad som hände, gäller det fortfarande? Jag har ändrat mig. Jag blir galen av att inte veta." Hermione torkade ännu en tår under sitt öga. "Jag måste få veta."

Under en kort stund sa ingen av de någonting, men sedan svarade Draco något som skulle förändra mycket.

"Jag ska hjälpa dig, jag gör vad som helst", svarade Draco. Och han menade det verkligen. Hans hjärta gick sönder helt och hållet av att se Hermione såhär. Det var någonting som drog honom till Hermione, något han inte förstod. Han ville bara att hon skulle må bra, oavsett vad det betydde för honom.

Var det detta som var kärlek?

Den här osjälviskheten, tidlöshet och så denna dragkraften som fick Draco att dras till Hermione Granger som en magnet? Han ville inte känna såhär, men känslorna han kände i hennes närhet var så starka att han bara inte kunde ignorera dem.

Draco drog slutsatsen att det var det här som var kärlek, för aldrig någonsin hade en annan människa förändrat och påverkat honom lika mycket som denna kvinnan.

-
Real love is timeless,
Real love never ends.