Complicated [ Dramione ]

Kapitel 30

När Draco vaknade upp på morgonen och tillslut hade blivit nykter igen kände han sig minst sagt förvirrad. Kvällen kändes helt blurrig för honom men han kunde minnas delar av samtalet han och Potter hade haft. Han hade somnat i soffan någon gång under natten. När och hur visste han inte, och han mindes inte ens att Potter hade lämnat huset.

När Draco tillslut hade orken att sätta sig upp upptäckte han att en lapp låg på soffbordet bredvid honom. Han tog sakta upp den och läste medan han lade sin ena hand på sitt huvud som värkte av smärta.

Hermione ska till Diagongränden idag runt 13 för att göra ärenden. Hon brukar alltid svänga förbi Diagoncaféet när hon är färdig. Prata med henne. //Harry

Draco flög upp ur soffan och vände snabbt blicken mot den stora klockan i vardagsrummet som visade att klockan var fem i ett.

"Shit!"

Det gick lugnt att säga att Draco Malfoy aldrig hade gjort sig i ordning så snabbt i hela sitt liv som han gjorde i den stunden. Han slängde på sig en vit skjorta, ett par svarta byxor och sprang snabbt in i badrummet för att borsta sina tänder. Det fanns ingen tid för frukost och det fanns heller ingen tid för att bry sig om den grova huvudvärken som verkade bli värre och värre ju mer han rörde på sig.

Klockan fem över ett var Draco på väg ut. Han hade inte hunnit tänka på vad han skulle säga till Hermione eller ens hur mötet mellan de skulle kunna tänkas gå, men en sak visste han och det var att han älskade henne.

Draco älskade Hermione av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sitt förstånd, och om han skulle vara ärlig så hade han nog aldrig slutat älska henne sedan det där sjätte året på Hogwarts då allting hade förändrats mellan dom. Han hade aldrig lyckats glömma henne. Under tjugo år hade han aldrig lyckats glömma bort henne och han var helt säker på att det faktum aldrig skulle förändras så länge han levde.

Ödet var någonting som Draco aldrig hade trott på. Han hade alltid tyckt att det var något som var fånigt och påhittat. Men gällande Hermione Granger trodde Draco på ödet till hundra procent. Han var helt och hållet säker på att han och denna kvinna var menade för varandra, för trots alla motgångar som de stött på hade de alltid hittat tillbaka till varandra.

Dracos och Hermiones historia hade börjat på Hogwarts, som nog ni alla vet om vid det här laget. De hade inte gillat varandra särskilt mycket till en början, men sakta men säkert hade en gnista tänts mellan dom som sedan hade brutit ut till en eld. De hade bara varit sexton år när de lärde känna varandra, men känslorna hade varit så äkta som de någonsin kunnat bli. Allting hade varit perfekt, tills Draco hade sagt orden som förändrat allt.

"Vi kommer inte funka. Det är omöjligt." Draco hade sagt orden till Hermione och sedan lämnat henne ensam kvar. Om hon bara hade vetat vad han egentligen hade velat säga till henne den där regniga dagen. Han hade lämnat henne för att han visste att hon förtjänade så mycket bättre än honom. Han hade jobbat för Voldemort, och han hade inte varit något annat än en dödsätare. Vad var han i jämförelse med den vackra, genomsnälla och smarta Hermione Granger?

Efter det hade Draco trott att allting var över mellan honom och Hermione. De hörde inte ett ord från varandra efter att de slutade på Hogwarts, förrän Draco bestämde sig för att skriva brevet. Det där brevet som han bara var tvungen att skriva, för att hon skulle få veta hur han verkligen kände. Han hade bara inte klarat av att hålla allting inom sig.

Och sedan, några år senare, hade ödet fört dom båda samman igen genom att Draco fått jobbet på the Daily Prophet.

Draco var nu på stan i Diagongränden. Det var en del folk i centrumet, men inte alls lika mycket som det brukade. Det berodde antagligen på att det var tisdag och att de flesta var på jobbet eller i skolan för tillfället.