Complicated [ Dramione ]

Kapitel 10

Kyssen varade inte så länge, men för Hermione kändes det som en hel evighet. Kyssen var passionerad och försiktig på samma gång, och just då glömde Hermione bort alla sina bekymmer.

Just i det ögonblicket kändes det som ingenting annat spelade någon roll.

Draco tryckte henne närmare sig och grävde ner sina händer i hennes lockiga hår, och Hermiones kropp svämmade över av känslor. Ögonblicket var magiskt.

Men sedan var det ögonblicket över, och hon flyttades med detsamma tillbaka till verkligheten igen och insåg vad det var hon hade gjort. Hon reste sig upp, och backade några steg, förrvirrad.

"Nej... Vad håller jag på med egentligen?" frågade hon och Draco reste sig upp han med. "Det här går inte. Du och jag funkar inte. Ron har bara varit död i fem månader... Jag..." Paniken blossade upp inuti Hermione och plötsligt kändes det som att hon hade varit otrogen.

"Hermione, ta det lugnt", sa Draco utan att ta något steg närmare henne. Han visste att det var bäst att hålla lite avstånd just nu. Han svalde. "Du har inte gjort något fel." 

Hermione såg så förtvivlad ut att Draco med detsamma ångrade att han hade kysst henne.

Varför var han så dum? Hur kunde han överhuvudtaget ha trott att det här skulle ha slutat bra? Draco fick lust att slå sig själv i huvudet när Hermione backade fler steg bort från honom.

"Jo, jag har gjort fel... Det här är fel. Du och jag är bara helt fel. Du var en dödsätare Draco, en mugglarhatande dödsätare är vad du var. Jag- Jag kan inte vara tillsammans med en sådan människa." Hermione lade sina händer över sina kinder och blundade ett tag. Sedan öppnade hon ögonen igen och tog ett djupt andetag.

"Jag kan inte träffa dig mer. Skicka en uggla när allt det här är över bara..." sa hon efter en stunds tystnad och Draco kände hur irritationen började växa inom honom. 

Han var besviken, arg och irriterad, allt på samma gång. Han var arg på henne, arg på sig själv, och arg på världen. Ingenting gick som han ville, någonsin.

"Det kanske är bäst att jag bara lägger ner allt. Du verkar ju inte direkt vara tacksam..." Draco stirrade argsint på henne. "En mugglarhatande dödsätare..." Han skrattade till. "Ja, det var allt jag var för dig va? Jag var väl dum som trodde något annat." Han vände sig om och började gå ifrån Hermione. 

"Det här är precis som på Hogwarts. Du vände ryggen åt mig då också, det är så du är va? Sviker dem som bryr sig om dig!" skrek Hermione och Draco tvärstannade. Han kände sig så förvirrad.

Sakta vände han sig om mot henne igen och såg hur arg hon var, samtidigt som tårarna rann ner för hennes kinder. 

Hermione hade rätt. 

Det var vem Draco var, en svikare. En svikare som varken förtjänade Hermione eller någonting annat heller för den delen.

"Du har helt rätt", sa Draco bara, vände sig sedan om och fortsatte gå medan han kände hur hans hjärta bara värkte inom honom.

***

Hermione visste inte vad hon skulle ta vägen.

Hon ångrade att hon hade sagt allt det där till Draco tidigare, och hon ångrade att hon överhuvudtaget hade reagerat som hon gjorde när han kysste henne. 

Den kvällen kunde Hermione knappt somna eftersom alla tankar bara fortsatte att snurra i hennes huvud.

Hon hade tyckt om kyssen, det kunde hon inte förneka. Kyssen som de hade delat spelades upp om och om igen i hennes huvud, och hon kände hur det pirrade till lite i magen varje gång, vilket gav henne dåligt samvete. Hon fick dåligt samvete över att någon annan än Ron kunde få henne att känna på det där sättet. Dåligt samvete över att hon kanske gick vidare för tidigt.