Complicated [ Dramione ]

Kapitel 4

"Ha det så bra nu Hugo, det här kommer bli jättebra", sa Hermione med ett leende där hon stod på Hogwarts expressen och sa hejdå till sin son. Det var dags för honom att åka tillbaka till Hogwarts nu, efter fyra månader hemma.

Och det skulle verkligen bli bra för Hugo att äntligen få träffa alla sina vänner igen, tyckte Hermione. Att vara hemma gjorde bara sorgen ännu värre. Det var något som hon verkligen hade insett under de fyra senaste månaderna.

"Ja, det kommer det bli", log Hugo innan han klev på tåget som skulle ta honom till skolan. Hon såg på honom när han klev in och studerade honom. Han hade verkligen växt på längden under de senaste månaderna och för varje dag blev han mer och mer lik sin pappa, vilket gav henne en blandad känsla av både stolthet och av sorg.

Hermione var på ett sätt glad att Hugo skulle tillbaka till skolan för hon visste att han bara mådde sämre av att sitta hemma och inte göra någonting. Rose däremot klarade inte av att åka tillbaka till skolan än och Hermione blev mer och mer orolig för henne varje dag.

Rose hade gått ner mycket i vikt, hennes ögon var ständigt svullna av all gråt och hon sa fortfarande inte mycket alls förutom korta fraser som "vad blir det för mat" eller "jag går och lägger mig." Och Hermione visste verkligen inte vad hon skulle göra. Hennes dotter hade stått sin pappa väldigt nära och Hermione visste att hon aldrig skulle kunna ha samma relation till Rose som Ron hade.

Hermione stod kvar där på stationen ett tag efter att tåget hade åkt i väg och bara tänkte. De senaste dagarna var det något som hade stört Hermiones tankar oerhört mycket och oavsett hur mycket hon försökte att sluta tänka på det var det som om tankarna bara vandrade i väg till ett visst scenario om och om igen.

Hon kunde bara inte sluta tänka på när hon träffade Draco i bokhandeln för någon månad sedan. 

Hon kunde inte sluta tänka på hur han sett på henne och det var som om hela deras förflutna bara kom upp till ytan igen. Hon började tänka på brevet han skickat till henne för några år sedan och så många tankar bara for igenom hennes huvud på en gång.

Brevet som Draco Malfoy hade skickat till henne hade väckt så många känslor inom henne att hon inte hade vetat vad hon skulle ta sig till, och tillslut hade hon kommit fram till att det allra bästa var att inte tänka på det alls. Så hon gömde brevet, höll sig sysselsatt och gjorde allting i sin makt för att inte tänka på den vitblonde mannen.

Och det hade faktiskt funkat. Framtills nu.

Ärligt talat så blev Hermione nästan lite arg på sig själv. Hon hade inte tid att tänka på Draco Malfoy när hela hennes liv för bara några månader sedan hade rasat samman. Hon hade inte heller någon rätt till att sitta och tänka på den man hon hade trott att hon älskat för så många år sedan, när Ron - hennes livs kärlek, nyligen hade gått bort.

Med en suck så lämnade Hermione perrong nio och trekvart och transfererade sig hem igen. Klockan var snart tolv och när Hermione upptäckte att Rose inte hade gått upp än suckade hon ännu en gång och gick upp på övervåningen för att kolla till sin dotter.

Hermione knackade på Rose's dörr utan att få något svar och öppnade försiktigt upp den. Rose låg kvar i sin säng - vilket inte förvånade Hermione alls - och hon låg i sin säng med slutna ögon och med händerna vilande på ansiktet.

"Rosie?" sa Hermione försiktigt och gick fram till sin dotters säng. Hon såg så fridfull ut när hon sov och i några sekunder så stannade Hermione till och övervägde att låta henne fortsätta sova. Hermione älskade att se henne fridfull, men hon kunde ändå inte låta henne sova hur länge som helst. "Det är nog dags att du går upp nu gumman", fortsatte hon och satte sig på Roses sängkant.

Rose öppnade långsamt sina ögon och såg på sin mamma. "Låt mig sova", mumlade hon och rullade över på andra sidan. Hermione blev nästan lite irriterad.

"Rose, du kan inte hålla på såhär. Du måste sluta stänga ute mi-" började hon.

"Låt mig vara."

Hermione reste sig upp. "Som du vill. Vi måste ju kunna prata med varandra om det här, för du vet att det inte bara är du som sörjer va?" När Hermione inte fick något svar gick hon med snabba steg ut ur Roses rum och stängde igen dörren - dock inte så försiktigt den här gången.

***

"Du får sparken Draco. Det här funkar inte längre. Du har haft mer frånvaro än närvaro här under den senaste månaden, och vi behöver någon som kan sköta det här jobbet felfritt."

Draco såg på sin chef, Fred Stones och suckade. Han visste att han inte hade gjort sitt kontorsjobb på Trolldomsministeriet så bra som han borde ha gjort, men han hade så mycket annat att tänka på.

"Det... det var inte meningen att det skulle bli såhär. Finns det något jag kan göra för att gottgöra det här?" fick Draco fram och Mr. Stones bara skadade på huvudet.

"Vi kan inte ha kvar dig på den här avdelningen. Vi behöver någon som verkligen är passionerad och menad för det här jobbet, och den personen är inte du", sa Stones med en överdrivet känslokall ton.

Desperationen började dyka upp inom Draco. Han kunde inte bli av med sitt jobb. Inte nu.

"Kan jag inte få göra något annat då? Jag gör vad som helst, bara jag får vara kvar här", bad Draco och Mr. Stones såg menande på honom.

Det blev tyst i några sekunder, men för Draco kändes det nästan som en evighet.

"Det finns faktiskt något du skulle kunna göra..."

-

Somehow, you are both the best and the worst thing that has ever happened to me.