Complicated [ Dramione ]

Kapitel 18

Att vara nära Draco Malfoy fick Hermione Granger att känna sig som sexton år igen.

Han väckte alla de där känslorna inom henne som hon känt för honom för så länge sedan. Problemet var bara att känslorna kändes hundra gånger starkare den här gången. Någonting kändes annorlunda, bättre. Samtidigt var Hermione rädd att bli sårad återigen, för tänk om Draco bara skulle lämna henne så som han hade gjort förut? Tänk om ingenting av det de hade var på riktigt? Alla tankar och tvivel som fanns inom Hermione försvann på en enda sekund när Dracos läppar nuddade hennes. Hon stängde sina ögon och njöt av känslan av hans läppar.

Draco lade sina händer runt hennes midja och drog henne närmare sig medan han kysste henne. Hermione lade sina händer runt hans nacke och smekte honom långsamt och försiktigt i håret. Hans blonda hår kändes så lent och mjukt i hennes händer, och deras läppar kändes så perfekta mot varandra. Hon drog honom ännu närmare sig, för hon kunde inte få nog av honom. Hon kunde inte få nog av hans beröring, och av hur allting kändes helt perfekt när de kysste varandra. Kyssen blev intensiv, och Hermione kunde höra Dracos andfådda andetag.

Det här får aldrig ta slut.

"Hermione..." Draco viskade hennes namn på hennes läppar, och Hermione öppnade långsamt sina ögon igen. Hon ville inte prata, för hon var rädd för att vakna upp till verkligheten igen. Hon ville inte vakna upp igen och börja bekymra sig om alla omständigheter och hur de egentligen antagligen inte borde göra detta.

"Måste vi prata?" frågade hon. "Har vi inte pratat tillräckligt redan?" Hon kände värmen från Dracos andetag när han andades ut, och sedan kysste han henne försiktigt på läpparna. Han lät sina läppar vila mjukt på hennes ett tag innan han backade några steg.

"Vi måste ta en liten paus, Granger", sa Draco med ett snett leende. "Om vi fortsätter såhär kommer vi missa alla raketerna."

Rakteret. Just det, det var nyårsafton. Hermione hade ärligt talat glömt bort det helt och hållet, för hon hade varit helt uppslukad av Draco och att han var här. Att de var här, tillsammans.

"Ja... Du har rätt", svarade Hermione. "Jag kan inte fatta att det här händer", sa hon sedan en aning tystare, men Draco verkade höra henne ändå.

"Nej, det här måste ju vara en ära för dig va?" Han blinkade mot henne och hon puttade till honom på axlarna så att han vinglade bakåt ett steg.

"Det är snarare en ära för di-" Innan Hermione hann avsluta meningen hördes en stor smäll och en raket sköts upp mot himlen, vilket fick de båda att vända bort deras uppmärksamhet från varandra i några sekunder. En stor explossion av rosa, grönt och gult visade sig på himlen och lyste upp i mörkret och Hermione kände hur Dracos arm lades runt hennes midja och drog henne närmare sig medan de båda såg upp mot himlen.

"Visst är det vackert med raketer?" frågade Hermione efter ett tag och det blev tyst ett ögonblick.

"Ja... jag antar det." Hermione vände ansiktet mot Draco och studerade hans profil. Hans lite spetsiga näsa passade perfekt in i hans ansikte, och trots att det var svårt att se så mycket så kunde hon konstatera att han var vacker. Vackrare än något hon visste, faktiskt.

"Nu tittar du på mig igen", sa Draco, fortfarande med blicken mot himlen. "Sluta upp med dina blickar på en gång, Granger." Hon tittade snabbt bort från honom, men sedan ändrade hon sig och vände tillbaka blicken mot honom, och hon såg hur hans ögon glänste.

"Jag tror nästan inte att det är möjligt", sa Hermione, vilket fick Draco Malfoys bleka kinder att långsamt förändras till en lite ljusrosa ton. Hon blev alltid lika förvånad när mannen framför henne rodnade, för hon var så ovan att se någon annan än den självsäkra Malfoy som hon hade gått i skolan med i sex år. "Rodnar du?" frågade hon med ett skratt.

"Nej", svarade han bara, medan han fortsatte att studera rakterna på himlen. Han var verkligen inte bra på att ljuga.

Hermione vände blicken ner på sin klocka som hon hade runt handleden - en present som hon fått av sina mugglarföräldrar - och insåg att det bara var någon minut kvar till tolvslaget.

"Det är snart ett nytt år."

"Nytt år, nya möjligheter. Är det inte så man brukar säga?" sa Draco och Hermione skrattade.

"Jo... det är ju det."

Hon kände sig en aning nervös av att stå där, utomhus, bredvid honom. Hon ville inte säga något, för det kanske skulle förstöra ögonblicket. Om hon hade fått bestämma hade hon nog faktiskt stannat kvar där ute, med Draco, för alltid.

10 sekunder kvar av året.

En gigantisk raket sköts upp mot himlen och Hermione log.

6 sekunder kvar,

och Hermione hörde hur Draco tog ett djupt andetag.

"Är du sugen på en nyårskyss?" Hjärtat hoppade till i bröstet inom henne.

5

4

3

"Ja."

2

1

Hundratals raketer exploderade över himlen och lyste upp den. Färger i rosa, gula, blåa och gröna nyanser exploderade på den mörka himlen och lyste upp den.

Draco drog Hermione till sig och stirrade på henne. Attraktionen som de båda kände för varandra var så stark att det kändes som att ingenting kunde stoppa dem från att vara med varandra. Hermione drogs till Draco på något sätt, och hon hade slutat försöka att stå emot dragningskraften vid det här laget.

"Gott nytt år, Draco", viskade Hermione innan deras läppar kraschade ihop.